Visst är alla överens om att demokrati är det bästa av styrelseskick?Nja, inte riktigt. Nära hälften av Sveriges unga i åldern 18–29 år anser att det vore bra med expertstyre i stället för demokrati, enligt en undersökning frånNovusutfördpå uppdrag av Studieförbunden (2017). Det totala stödet för expertstyre var i undersökningen 40 procent.
Någon som är enseom att detta vore ett bättre alternativär den amerikanske statsvetaren Jason Brennan.I sin bokEfter demokratin: argument för ett nytt styrelseskick(Timbro förlag, 2017) argumenterar Brennan för att demokrati inte är det bästa systemet och föreslår i stället epistokrati; det vill säga expertstyre.
Författaren föregår kritiken om att ett epistokratiskt system skulle vara odemokratiskt genom att fråga om demokrati bör betraktas somblottett medel,eller som ett mål i sig.Annorlunda uttryckt:Harde demokratiska processernaett värde i sig, ellerär det enbart resultatet av dem som vi eftersträvar?Brennanhävdaratt man bör betrakta demokratin somett verktyg; hittar manett bättre borde man användadet i stället.
Brennan ger flera förslag på hur ett epistokratiskt styrelseskick skulle kunna utformas, varav merparten av dessa innebär villkorad rösträtt. Till exempel begränsad rösträtt där man måste genomgå ett prov för att kvalificera sig för att få rösta eller graderad rösträtt där man baserat på kompetens kan få flera röster. En annan variant är allmän rösträtt med epistokratiskt veto, där experter kan stoppa (men inte stifta egna) lagar. Att väljare måste genomgå en utbildning för att få rösta är ett annat förslag.Oavsett utformning skulle syftet vara detsamma; att begränsaokunnigamedborgares inflytandepåpolitiken.
Även om man accepterar Brennans premiss om att demokrati enbart bör betraktas som ett verktyg återstår en del problem med det alternativ som han förespråkar.Varför skulle politik enbart vara en fråga om att ha"rätt"? Sakkunskap ska inte underskattas. Men politik är ingen exakt vetenskap. För att kunna svara på vilken politik som är den bästa måste man också ha en uppfattning om vad det bästa är. Ideologi är en fråga om värderingar och etiska avvägningar.
Låt oss ta exemplet med skatter: Den somhävdaratt det bästa för samhället är små ekonomiska klyftor kanfinnaforskningsstödförtesenatt höga skattersjälvklart förmår utjämna dessa.Samtidigt kanden som inte vill snedvrida människors incitament att arbeta hitta stöd för tesen omattlägre skatterär bättre. Vilket politiskt svar som ges är beroende av vilken fråga som ställs. Och alla ställer inte samma frågor inom politiken.
Ganska snabbt börjar politik handla om prioriteringar och vad som är moraliskt rätt. Att man har sakkunskap inom till exempel ekonomi eller juridik betyder inte att man per automatik är expert på moraliska överväganden. Detta är något som Brennan missar.
Samtidigt som expertkunskap inte ska överskattas är ett visst mått avgrundläggande kunskapnödvändigt för att fatta informerade beslut.Hur kunniga ärdåde svenska väljarna?Ett talande exempel är att inte ens hälften av väljarna, samtidigt som valet 2006, visste att vi hade en socialdemokratisk enpartiregering, enligt en undersökning som leddes av Sören Holmberg, professor vid Göteborgs Universitet.
Ett av de problem som Brennan lyfter är att dessa okunniga väljare, indirekt genom att rösta, är med och beslutar om sådant som även påverkar de väljare som är mer kunniga. Detta faktum är inte oproblematiskt.Menåterigen: Goda förkunskaper är ingen garanti för konsensus när det gäller vad som är rätt och fel. Även kunniga väljare kan således fatta beslut som påverkar andra väljare på ett negativt sätt.
Det största demokratiska problemet, åtminstone i en svensk kontext, är inte att okunniga väljare genom sin röst får inflytande över andra väljares vardag, utan att statenså kraftigt utövar inflytande överden privata sfären. Ta till exempel frågan om fördelning av föräldraförsäkringen: Varför ska människor genom sina röster avgöra hur andra familjer ska fördela sina föräldradagar, närdessa beslut borde vara upp till varje familj?Att man har dåliga förkunskaper om svensk politik är inte ett argument för att man inte själv skulle kunna avgöra vem som ska vara hemma med barnet.
Vidare kan även experter ha fel, eller inte våga säga ifrån. Det kanske tydligaste exemplet på detta är den politik som fördes fram till hösten 2015; där samtliga partier förutom Sverigedemokraternaförordade status quo i migrationspolitiken. Fram till år 2010 fanns inget riksdagsparti som i praktiken var för en mer restriktiv politik,i linje med övriga EU-länders. Det fanns ingen som helst insikt om att en plötslig förändring i migrationsnivåerna skulle kunna utsätta systemet för en chock som det inte var kapabel att hantera. Nu är förvisso våra politiker inte experter i Brennans bemärkelse, men partierna har anställda med sakunskaper som ska fungera som just experter.
Exemplet med migrationspolitiken illustrerar även ett annat demokratiskt problem: Avståndet mellan folket och de folkvalda. Den migrationspolitiska linjen som delades av näst intill alla riksdagspartier fram till 2015 återspegladelångt ifrånalla väljaresåsikter. Liknande diskrepans mellan väljarnas åsikter och de folkvaldas går att finna i fler frågor. Ju mer dessa frågor påverkar väljarnas vardag, desto större demokratiskt problem blir detta glapp.
Sverige har inte ett expertstyre i Brennans bemärkelse, däremot finns redan i dag ettväxandeförakt mot etablissemanget, vilket kanaliserats genom Sverigedemokraterna. Vill man minska detta förakt är lösningen knappast att flyttamaktenännu längre bort från folket, utan snarare attge människor mer makt.
