Yttrandefrihet och pressfrihet är båda grundpelare i en liberal demokrati. Ändå höjs starka röster som anser att dessa viktiga friheter bör inskränkas i just demokratins namn. Anledningen stavas ofta ”fake news” och i syfte att begränsa dessa falska nyheter tycks alla medel vara tillåtna.
Frankrikes president Emmanuel Macron vill nu lagstifta mot fenomenet. Enligt hans förslag – som går under namnet ”lagen om tilltron till och tillförlitligheten i informationen” – ska domare under valrörelser bland annat kunna censurera artiklar och filmklipp som anses vara falska nyheter. Oavsett hur gott det påstådda syftet är bör man bli bekymrad när det börjar talas om statlig censur. Det har sällan kommit något gott ur det.
I Polen har regeringen försökt bekämpa privata medier, till exempel genom bötfällning av kanalen TVN24, med hänvisning till påstått felaktig rapportering. Att vilja styra nyhetsflödet är således en trend som sprider sig, det är dessutom inget specifikt vänster- eller högerfenomen.
Även i Sverige är frågan en het potatis. Statliga myndigheten Vinnova har delat ut miljontals kronor i bidrag till medier – där ibland public-service finansierade SVT – för att de ska kunna bedriva en satsning mot fake news under valåret.
Sedan har vi regeringspartiet Socialdemokraterna som för drygt ett år sedan talade om att ta fram ett handlingsprogram mot faktaresistens i tre delar med inriktning mot skolor, journalistiken och myndigheter. Det låter förstås bra i teorin, men när ett politiskt parti ska definiera vilken fakta som är trovärdig, och det sedan ska prägla utbildning, journalistik och myndigheters arbete, riskerar det att få en ideologisk slagsida.
Som ett exempel på en falsk nyhet Magdalena Andersson (S) själv stött på nämnde finansministern påståendet att staten lånar pengar till flyktingmottagandet (Aftonbladet 23/2 2017). Men drygt ett år tidigare, när regeringen sköt till runt elva miljarder kronor för de ökade kostnaderna för flyktingmottagandet, förklarade finansministern att: ”Det här är ett engångsbelopp, men även som engångsbelopp är det en historisk stor engångssumma. Allt kommer att finansieras genom lån” (SVT 12/11 2015).
Det finns två aspekter av problemet. Den ena är de falska, eller vinklade, nyheternai sig. Den andra är hur fenomenet används för att avfärda kritik – vilket illustreras tydligt av ovanstående exempel som finansministern tog upp – eller än värre, som ett sätt att bekämpa avvikande åsikter.
Tillförlitlighet i informationen är viktigt, men nya lagar eller statliga satsningar mot ”fake news” riskerar att göda misstron mot medier snarare än att lösa problemet. Det ingår i det journalistiska kärnuppdraget att inte rapportera lögner, utan att uppmärksamma och ifrågasätta dem. För det borde inte extra medel från skattebetalarna behövas.
