Valet närmar sig och en av de viktigaste frågorna för väljarna, efter lag och ordning och invandring, är sjukvården. Det är ett område där det finns stora brister och missnöjet hos patienterna har ökat: Under 2017 fick Inspektionen för vård och omsorg (IVO) in 1000 fler anmälningar om brister i vården jämfört med året innan.
Anmälningarna berör inte bara själva vården utan handlar också om fördröjda diagnoser och behandlingar. Väntetiderna i vården har ökat under de senaste åren och en bidragande orsak är brist på personal.
Enligt vårdgarantin ska den som behöver specialistvård erbjudas besök inom 90 dagar från den dagen då beslut om remiss fattades, och erbjudas behandling inom 90 dagar från att beslut om sådan har tagits. Redan det är ett stort tidsspann, och allt för ofta lyckas man inte uppnå målet. I Västra Götaland får bara 78 procent av patienterna ett första besök hos specialistvården inom 90 dagar, och endast 66 procent får behandling inom den utlovade tiden.
I en debattartikel i DN utlovar statsministern Stefan Löfven (S) nu 14.000 nya vårdanställda till 2022. Att mer personal skulle göra skillnad för vårdenär uppenbart, men precis som med bristen på poliser måste man förstå vad problemet grundar sig i. Fler utbildningsplatser kommer inte att göranågonskillnad om de står tomma, eller om de nyutexaminerade ångrar sitt yrkesval efter några år. Vill Socialdemokraterna gå från ord till handling bör man titta på den inte obetydliga andel som lämnatvårdyrket.
År 2014 fanns 111.000 utbildade sjuksköterskor under 65 år i Sverige, men runt 8 procent av dem – nästan 9000 personer – arbetade inom andra yrken. Det finns emellertid potential att få tillbaka många av dessa personer. Enligt en undersökning som SCBgjorde under 2016 kan dock sexav tio tänka sig att komma tillbaka – förutsatt att de erbjuds goda arbetsvillkor.
Högre löner, större möjlighet att styra över sin arbetssituation och en rimligare arbetsbelastning i förhållande till arbetstid var de viktigaste faktorerna för dem som kan tänka sig att återvända till yrket. Trots detta innehåller statsministerns debattartikel inte ett ord om högre löner, och endast vaga formuleringar om att förbättra arbetsmiljön, bland annat genom att motverka ”privatiseringsiver”. Att sätta upp ett mål om mer personal räcker inte om man inte också har en tydlig bild av hur målet ska uppnås.
Vad gäller en sak är statsministern dock inne på rätt spår. Löfven vill avsätta 400 miljoner kronor årligen för att fler sjuksköterskor i vården ska kunna specialistutbilda sig med lön. Det är ett konkret och rimligt förslag som kan bidra till att mildra bristen på just specialutbildad personal. Dock återstår frågan om hur man ska få fler sjuksköterskor att orka i längden, och vad som kan göras för att de som lämnat ska vilja komma tillbaka. Man kan inte tro från politiskt håll att det går att beställa mer vårdpersonal bara genom att knäppa med fingrarna.
