Politisk satir kan vara svår att förena med krav på opartiskhet och saklighet, vilket SVT visat genom sitt nya program ‘Svenska nyheter’. Häromveckan riktades udden mot det fria skolvalet och friskolornas kösystem. I samband med detta lanserades ett webbverktyg där föräldrar kunde fylla i sina och sina barns personuppgifter, varefter verktyget automatiskt skickade ansökningar till eftertraktade friskolor – antingen i det egna länet eller i hela landet.
Detta ska alltså föreställa satir, men webbverktyget var inget skämt. Det existerade på riktigt och resulterade i hundratals ansökningar från personer som inte hade för avsikt att sätta sina barn i skolor som de sökt till, vilket har lett till stort administrativt merarbete för de drabbade friskolorna.
Här har SVT gått från att enbart skämta – även om man kan ifrågasätta humorn i det hela – till att direkt motarbeta friskolor genom att organisera en slags spamattack. Men rent formellt har inte SVT brutit mot sina egna krav på opartiskhet och saklighet då dessa enbart omfattar marknätet och inte vad som publiceras på internet.
Uppenbarligen har inte reglerna hängt med tekniken. Men inte bara det. "Friskoleskämtet" visar på en sorts public service som försöker konkurrera med kommersiella kanaler genom satsningar på lättsammare underhållning. Förutom satirprogrammet visar SVT produktioner med hundar som ska gå ner i vikt och där främlingar gifter sig med varandra som ett socialt experiment. Det är uppenbarligen inte bara hundarna som behöver bli smalare – utan även SVT.
Politiker från vänster till höger har de senaste åren ägnat tid åt frågan om hur public service ska finansieras. Frågan är inte oviktig, men den ställs i fel ordning. Innan man diskuterar hur betalningen ska ske bör man fråga sig vad det är människor ska betala för – och hur det ska tillgodoses att public service faktiskt följer sitt uppdrag.
Regeringen meddelade i torsdags att man går vidare med public service-kommitténs förslag om att slopa tv- och radioavgiften till förmån för en skattemodell. Den konkreta skillnaden blir att människor som saknar en tv-apparat ändå kommer behöva betala. Det kommer med andra ord inte längre gå att undvika public service genom att slänga ut tv-apparaten. Skatten ska baseras på ens inkomst och maxtaket kommer vara 1300 kronor per person och år.
Samtliga riksdagspartier har haft representanter i den kommitté som ursprungligen utformade förslaget. Det ter sig således inte särskilt sannolikt att de borgerliga partierna skulle sätta stopp för regeringens planer. Man har inte hållit den borgerliga linjen att staten ska vara begränsad och ägna sig åt sina kärnuppgifter. I stället ställer man sig bakom ett förslag där man ytterligare snedvrider konkurrensen till public service-bolagens fördel.
En skattemodell skulle kunna vara legitim förutsatt att public service fokuserade på nyheter och samhällsinformation. Så är knappast fallet i dag.
