Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Boscanin: C och L är opålitliga

Att C och L inte längre vill fördela presidieposter efter partiernas storlek är inget stort problem. Vad som däremot är ett stort problem – inte minst för Ulf Kristersson som gör anspråk på att bilda regering med dem – är den ängslighet och opålitlighet som de har uppvisat.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Med drygt två månader kvar till valet råder fortfarande brist på ett trovärdigt borgerligt regeringsalternativ, något som blev smärtsamt tydligt i samband med Alliansens utspel om hur riksdagens utskott ska organiseras.

Det började med att SVT i torsdags kväll avslöjade att Alliansen vill se att posterna som ordförande respektive vice ordförande i riksdagens utskott ska fördelas proportionellt efter partiernas storlek. Det skulle innebära att även SD skulle få besätta några av dessa poster, vilka hittills har fördelats inom de traditionella blocken.

SVT:s nyhet baserades på uppgifter från anonyma källor och högt uppsatta företrädare för Centerpartiet var snabbt ute och förnekade att man skulle ha gått med på någon sådant. En av dessa var Johanna Jönsson, migrationspolitisk talesperson, som på Facebook länkade till artikeln och skrev ”Felaktiga uppgifter. Dåligt av SVT att sprida detta från ‘källor’ utan att först kolla om det stämmer”.

Knappt en timme efter SVT:s avslöjande bekräftade gruppledarna för M, C och KD uppgifterna. Anders W Jonsson (C) sade bland annat att: ”Vi tycker att det är ganska rimligt att väljarnas röst också får genomslag på hur riksdagen sedan organiserar sitt arbete”. Andreas Carlson (KD) sade att ”Det är vi överens om i alliansen, och vi kommer att ta upp det i samtal med Socialdemokraterna i fördelningen av poster.”.

Socialdemokraterna var dock inte särskilt entusiastiska. Gruppledaren Anders Ygeman sade att ”Det går snabbt i svensk borgerlighet. Från att ha utmålat sig själva som garanten mot sverigedemokratisk makt så är man nu beredd att ge SD makt över viktiga ordförandeposter”. Något argument – som inte innehöll SD – mot att posterna skulle fördelas efter partiernas storlek framfördes inte.

Kritiken från Socialdemokraterna fick C och L att backa från förslaget. Jan Björklund (L) twittrade att frågan är ”död” eftersom ”S så tydligt säger nej”. Kollegan Annie Lööf (C) sade till SVT att förslaget gick ut på att inte bara S och M ska få göra upp om presidieposter utan att ”Vänsterpartiet, vi andra allianspartier och Sverigedemokraterna får vara med i kraft av sin styrka”.  Men eftersom förslaget ”misstolkats” som att Alliansen vill förhandla och samarbeta med Sverigedemokraterna är nu frågan ”begravd och utagerad” för Centerpartiet.

Hur man ska tillsätta en ordförande i ett utskott är inte en obetydlig fråga, men för gemene man torde den komma rätt långt ner på dagordningen. Väljarna bryr sig långt mer om frågor som migration, sjukvård och lag och ordning än ren formalia. Så varför är det så illa att de borgerliga partierna inte längre har en gemensam linje i ordförandefrågan? 

Problemet handlar inte om själva sakfrågan utan om den inställning som vissa av de borgerliga partierna gett uttryck för. Ett seriöst parti backar inte för att meningsmotståndare framför kritik, inte heller dödförklarar man en fråga därför att meningsmotståndarna gör sig skyldiga till missförstånd. Det är att ge Socialdemokraterna makt över dagordningen. Om ett förslag missförstås – medvetet eller ej – är det rimliga att tydligt förklara vad man egentligen menade, inte att lägga sig platt.

Centerpartiet och Liberalerna har gjort sig förtjänta av kritik, inte bara för hur de har hanterat den frågan som beskrivs ovan. Flera gånger under mandatperioden har de visat sig vara opålitliga genom att backa från tidigare ställda krav: till exempel när Alliansen gemensamt krävde försvarsminister Peter Hultqvists avgång i samband med skandalen på Transportstyrelsen. Att de inte längre vill fördela presidieposter efter partiernas storlek är inget stort problem. Vad som däremot är ett stort problem – inte minst för Ulf Kristersson (M) som gör anspråk på att bilda regering med dem – är den ängslighet och opålitlighet som C och L uppvisat. 

Om man inte ens lyckas enas om en gemensam linje i en liten fråga där alla i grunden tycks vara överens, hur ska man då kunna komma fram till en gemensam linje i till exempel migrationsfrågan? Vill Alliansen utgöra ett trovärdigt regeringsalternativ måste de visa väljarna att de är bättre än så här.

Mest läst