Att inte bli trakasserad på grund av sin religion är en självklarhet. Därifrån till att kunna bete sig – eller klä sig – som man vill på en arbetsplats på grund av sin tro är steget långt. Det är upp till var och en att välja hur man vill leva sitt liv, men man får då acceptera att vissa beslutkan ledatill att enschanserpå arbetsmarknadenminskar. Ett sådant beslut kan vara att klä sig i heltäckande kläder, vilket på vissa arbetsplatser inte är förenligt med hygienföreskrifter, eller att vägra ta personer av motsatt kön i hand.
I en sekulär stat kan det låta som en självklarhet att arbetsgivare inte ska tvingas anpassa sig efter arbetstagares religiösa övertygelser, men så är dessvärre intealltidfallet. Vi har till exempel händelsen med den man som inte fick komma på arbetsintervju efter att det blivit känt att han inte tar kvinnor i hand. I sitt arbete skulle han hamna i situationer där det kan vara aktuellt att skaka hand. Företagethävdadeatt en nekad handskakning kan skapa konflikt med de kvinnor som mannen skulle komma i kontakt med.
Ärendetgick till den statliga myndigheten Diskrimineringsombudsmannen (DO)som i ett tillsynsbeslut daterat 9/5 förra årethävdaratt företaget gjort sig skyldig till indirekt diskriminering. I sin bedömning beaktade myndigheten ”det tungt vägande samhällsintresset att förhindra att personer på grund av sin religion utestängs från arbetslivet”. DO tycks dock inte ha beaktat det faktum att de kvinnor som mannen inte vill hälsa på skulle utsättas för diskriminering. Att inte vilja ta personer av motsatt kön i hand ger uttryck för en syn där kvinnor och män inte är jämställda.
Under onsdagen avgjordes en liknande fråga i Arbetsdomstolen. Det är första gången som frågan prövas i högsta instans och domen hade därför kunnat bli vägledande för liknande fall.
En kvinnlig lärarvikarie i Helsingborg vägrade – på grund av sinreligiösa övertygelse– att skaka hand med sina manliga kollegor. Ett agerande som inte gick i linje med skolans värdegrund, vilket påtalades av rektorn. När kvinnan fick veta hur skolan såg på könsdiskriminering valde hon att lämna mötet. Vikarien ansåg att hon blivit utsatt för diskriminering av skolan och hardärefterföreträtts av sitt fackförbund Unionen.
Arbetsdomstolen avslår Unionens talan, eftersom fackförbundet ”inte har förmått visa” att skolan ”har uppställt ett krav på att handhälsa även på manliga kollegor”. Även om lärarvikarien själv skulle ha uppfattat att sådana krav ställdes när rektorn hänvisade till skollagen och läroplanen har hon – genom att lämna rummet – medverkat till att frågan inte kunde redas ut.
Det faller alltså på grund av juridiska teknikaliteter och det har inte gjorts någon prövning av huruvida ett krav på handhälsning strider mot diskrimineringslagen. Hade domen sett annorlunda ut om rektorn uttryckligen sagt att anställda måste hälsa på både män och kvinnor om de ska kunna arbeta på skolan? Om lärarvikarien stannat i rummet men man ändå inte hade kommit fram till en lösning som båda parter var nöjda med? Kanske. Det är svårt att se att domen skulle bli prejudicerande.
Även om domen inte föll ut till lärarvikariens fördel är otydligheten problematisk. Arbetsgivare ska inte behöva kompromissa med företagetsarbetssättpå grund av anställdasbehov av att manifestera sin religiösaövertygelse.
