Benny Fredriksson var under många år VD för en av Sveriges största kulturinstitutioner: Först Stockholms stadsteater och sedan – efter att denna slagits ihop med Kulturhuset – för Kulturhuset Stadsteatern. Det är en roll där man i egenskap av makthavare inom kulturen, och som företrädare för ett kommunalt bolag, måste kunna räkna med granskning.
Det som Fredriksson mötte i bevakningen av sitt ledarskapväcker dock frågor om det mediala ansvaret att gåvarsamt fram i personfrågor. IAftonbladet gick bland annat att läsa att han ”pressat fram en abort” och ”sextrakasserat personal”. Man tog inte med några positiva röster som kunde nyansera bilden av Fredrikssons ledarskap, trots att det fanns sådana.
Skådespelaren Leif Andréehävdaratt han blev uppringd och utlovad anonymitet och källskydd om han uttalade sig, men när hanuppgavatt han inte hade något ont att säga var hans vittnesmål inte längre intressant.
Som en konsekvens av medierapporteringen valde Fredriksson att sluta på stadsteatern. Senare skulle han få viss upprättelse. I december tillsatte Stockholms stad enintern utredning som efter kritik genomfördes externt av revisionsbyrån PwC. 135 personer deltog och i förra veckan presenterades delar av rapporten. Enligt den finnsinga anklagelsermot den tidigare direktören eller ledningen som handlar om sexuella trakasserier. När detta tillkännagavs hade Fredriksson redan tagit sitt liv.
Under #metoo så var det många uppgifter somspreds vidare okritiskt, något som bland annat Anna Hedenmo – profilerad journalist på SVT och ordförande i Publicistklubben – anmärkt på. I en artikel skrev hon att: "De vanliga kriterierna, att vi publicerar det som är sant och relevant, kastades överbord i takt med att sociala medier drev de traditionella medierna framför sig".
Nu krävs självrannsakan. När felaktiga publiceringar har skett måste de ansvariga kunna ställa sig upp och tydligt erkänna att man agerat orätt. Det förändrar inte det som har skett, men förhoppningsvis kan en insikt om vilka konsekvenser publicistiska misstag kan få påverka hur man väljer att rapportera om liknande händelser framöver.
Åsa Linderborg, Aftonbladets kulturchef, försvarar rapporteringen om Benny Fredriksson med argumentet att man måste kunna granska stora kulturinstitutioner. Som om problemet vore att tidningen överhuvudtaget genomfört en granskning, och inte sättet som den skedde på.
Linderborg visar emellertid på viss självkritik genom att konstatera att den löpsedel där det stod att Fredriksson tvingat en skådespelerska till abort var förfärlig. Hon berör dock inte det faktum att hon själv spridit denna uppgift i Aftonbladetoch på Twitter. Genom att rikta kritiken mot löpsedeln flyttar Linderborg ansvar från sig själv tillrubriksättningen, trots att hon hade en aktiv del i rapporteringen. Det är inte att ta det ansvar som hennes höga position medför.
När frågan om huruvida medierna gick för långt i sin granskning togs upp iSVT:s programOpinion live fanns ingen ansvarig från Aftonbladet på plats. Varken Linderborg eller den dåvarande ansvariga utgivaren Lena Mellin kunde ta sig tid.I tider då fake news livligt diskuteras och mediers roll i det demokratiska samhället både framhävs och ifrågasätts är det viktigt att bevara förtroendet för mediers granskande roll. Ett första steg är att erkänna fel när sådana har begåtts.
