Brexitvalets segerherre är Londons tidigare borgmästare Boris Johnson som leddeTorypartiets lämna-falang. Nu är han favorit till att efterträda David Cameron.
Men många undrar vad Johnson egentligen vill göra med sin valvinst? Hur vill han att Storbritanniens framtida relation med EU ska se ut? En allmän uppfattning är att Johnson egentligen aldrig varit en övertygad euroskeptiker, utan att hans ställningstagande bara handlade om att komma till toppen i sitt parti.
En artikel som Johnson publicerade i The Daily Telegraph 26/6 fick många att ifrågasätta om valvinnaren hade en genomtänkt strategi. I artikeln talar Johnson både om att dra sig ur EU:s regelverk, och om att förbli en del av den inre marknaden. Storbritannien ska skilja sig från EU samtidigt som man ska förbli djupt involverade i samarbetets framtid. Det må vara ett budskap som låter motsägelsefullt, men det har djupa rötter och Johnson har inte varit aningslös.
En ledtråd som underlättar förståelsen av Johnsons perspektiv är den biografi över Winston Churchill som han gav ut i fjol: "The Churchill Factor", Hodder 2015. Som många andra biografier skrivna av aktiva politiker är den ett försök att marknadsföra också sig själv och den egna politiken.
Johnson ägnar Churchills Europasyn ett eget kapitel och menar att det inte är konstigt att den brittiske statsmannen åberopas både av de som är positiva och de som är negativa till EU. Churchills tal och artiklar visar att han faktiskt förespråkade två linjer parallellt. Storbritannien skulle vara en drivande part för ökad europeisk integration, men framförallt i frågor gällande handel. Samtidigt skulle man hålla sig på avstånd från politiska fördrag för att inte förlora handlingsfrihet.
Viktigare ur ett brittiskt perspektiv bedömde han den särskilda relationen med USA, samt den egna nedärvda globala säkerhetspolitiska rollen. "I valet mellan kontinenten och det öppna havet kommer britterna alltid att välja havet", som Churchill en gång ska ha sagt till de Gaulle.
Churchills dubbla ingång till Europafrågorna var i sin tur ingen egen uppfinning, utan en politisk tradition som vuxit fram ur geografiska och historiska sakförhållanden. Dessutom torde den ambivalenta hållningen ha gott stöd hos det brittiska folket.
För Boris Johnsons del är frågan om han valde rätt väg för att driva den kluvna traditionen. Cameron såg ju ut att lyckas balansera ganska väl även inne i unionen.
