"Delvis riktas rättmätig kritik mot företagets tveksamma metoder och ovilja att betala skatt. Men det stora raseriet ligger djupare."
"Delvis riktas rättmätig kritik mot företagets tveksamma metoder och ovilja att betala skatt. Men det stora raseriet ligger djupare."

Björn Werner: Göteborgs kris är statens problem

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Elvans spårvagn från ändhållplats till ändhållplats tar knappt en timme men är ändå en brygga över ett djupt ekonomiskt gap. Från Långedrags dyra villor och landshövdingahusen i Majorna till Bergsjöns dystra stenstoder. Från välmående till armod. Från västkusts vågskvalp till kriminalitet som med DN:s ord i en artikelrubrik nyligen ”får sätta normen på gatan i Göteborg”.

Borgerliga skribenter ser problemen i en brist på synliga poliser. Och vet ni vad. Jag håller med. En kraftig utökning av polisens resurser krävs för att krossa osäkerheten och misstron mot rättsstaten. Rota upp de kriminella nätverk som fått gro i ekonomisk utsatthet i stadsdelar som redan i sin karga infrastruktur skriker av desperation.

ANNONS

Men vi ska inte för en sekund tro att det räcker.

För att komma till botten med problemet krävs att vi inser att det för länge skett en skev omfördelning av resurser som lagt ett tungt ekonomiskt ansvar på kommunen istället för staten. Något som regeringar från både höger och vänster drivit igenom för att lätta på statens utgifter. Biskopsgården, Bergsjön och Kortedala är ett facit på decennier av ogenomtänkta reformer och nedskärningar som knappt krusar ytan i välbärgade Långedrag men briserar som handgranater på andra sidan staden.

Som försörjningsstöden som efter Alliansregeringens försvagande av A-kassan och sjukförsäkringarna 2007 pressade upp antalet människor som fick se sig gå med mössan i hand till socialkontoret för att be om hjälp. Som kommunaliseringen av skolan. Som den åldrande befolkningen som sätter press på landstingens sjukvård. Som kommunerna som genom ett trollslag i början av 90-talet blev ett kommunalt ansvar.

Vad som låter som tråkig byråkratisk pappersexercis har gjort att kommunernas utgifter per invånare ökat dramatiskt de senaste tjugo åren, medan statens har minskat. Ett snillrikt besparingspaket från statens sida som samtidigt lämnar kommuner med många arbetslösa, nyanlända, äldre, sjuka och svaga i sticket. Städer som Göteborg, med en stor befolkning utsatta, har i denna process råkat illa ut och tvingats till nedskärningar som slagit hårt mot de som behövt mest.

ANNONS

Göteborg gör helt enkelt så gott det går med de pengar som finns. Men det är inte konstigt att det inte räcker.

Samtidigt sitter staten med en vinstlott som bara växer i takt med att de kristider som föranledde nedskärningarna mer är ett suddigt minne. Insparade utgifter som skulle kunna investeras i nya jobb. Nya bostäder. Bättre infrastruktur. Satsningar på utbildning och omskolning för arbetslösa och nyanlända. Konkreta punktåtgärder åt samhällets svaga. De längst bort på elvans vagn. Istället har de under lång tid fått gå till skattesänkningar, avdrag för städhjälp och restaurangbesök.

Att det nu verkar råda enighet över att de statliga medlen till polisen behöver öka är en bra utveckling. Låt det vara början på en omfördelningspolitik som låtit vänta på sig allt för länge. En omfördelning som skulle minska det orättvisa trycket på kommunen.

För staten måste ta sitt ansvar, också för Göteborg.

ANNONS