Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Biskopar saknas i debatten om ny kyrkohandbok

Vad säger debatterna om den nya kyrkohandboken om ledarskapskulturen inom Svenska kyrkan?

Just nu pågår en intressant strid inom Svenska kyrkan. Det handlar om arbetet med att ta fram en ny kyrkohandbok som nu börjar närma sig sin slutfas. Resultatet berör många. I kyrkohandboken finns ordningar för hur gudstjänster firas och hur olika kyrkliga handlingar utförs – för vilka ord som kommer att sägas när svenska kyrkans medlemmar döps, gifter sig eller begravs. Den nuvarande kyrkohandboken antogs år 1986 och vi får anta att även den nya kommer att gälla under flera årtionden.

Att det finns olika åsikter om en ny kyrkohandbok hör till sakens natur. Mycket av den interna debatten går oss lekmän förbi, men det går att se att kyrkan kämpar för att vara inkluderande i en alltmer sekulär värld. Böner formuleras om för att låta mindre gammalmodiga och mer vardagsnära. Ett ord som "herre" blir politiskt problematiskt i samtiden.

En ideologisk idé som verkar genomsyra arbetet är övertygelsen om att en ny tid innebär en ny människa som i sin tur kräver en ny gudstjänstordning. Men hur långt det är rimligt att gå råder det delade meningar om. Alla vet att kyrkan har att hantera kraften av sekularisering i samhället . Men i vilken mån ska kyrkan parera det med en egen inre sekularisering? Risken är överhängande att kyrkan förlorar sin identitet.

Intressant är att debatten i stort sett förs av personer som är fristående eller som innehar vanliga anställningar i Svenska kyrkan. Biskoparna deltar inte. De verkar i stort vara överens med de tjänstemän som driver framtagningen av den nya kyrkohandboken. Här har det skett en förändring. Det var inte länge sedan som kyrkan hade självständiga biskopar som tog strid för idéer och som ofta representerade de olika stiftens regionala och historiska särarter. Tröttsamt tyckte några, men samtidigt var det ett uttryck för en kyrka med mångfald.

Biskopen i Stockholm Eva Brunne lade på Twitter ut en bild på sig och sina biskopskollegor och skrev: ”Fourteen shades of Purple. Mina härliga arbetskamrater.” Fjorton nyanser av lila refererade gissningsvis till biskoparnas skjortor – och en bästsäljande roman. Fridmodigt, men tyvärr kanske alltför sant.

Politiseringen av kyrkan kan ha lett till en likriktning där bara de systemlojala släpps fram. I stället för en regnbåge blir det bara små nyanser. Ärkebiskopens roll har gått från att vara den främste bland likar till att vara ledare för likriktade. Det är synd för biskoparnas röster och ledarskap hade behövts i frågor som påverkar kyrkan under lång tid. 

Mest läst