Vänsterpartisterna har all anledning att känna sig belåtna när regeringen om drygt en vecka överlämnar sin höstbudget till riksdagen. Om den går igenom kommer det innebära att 40.000 fler löntagare måste betala statligt inkomstskatt från år 2018. Enligt Jonas Sjöstedt är det Vänsterpartiet som har föreslagit och förhandlat fram att förslaget ska ingå i budgeten (SvD 6/9).
Det är en påminnelse om hur stort inflytande Vänsterpartiet faktiskt har, och om hur beroende regeringen är av dem för att kunna få igenom sin ekonomiska politik. Att höja skatten för höginkomsttagare ger inga nämnvärda inkomster till staten (tvärtom talar mycket för att statens intäkter skulle öka om den statliga inkomstskatten avskaffades). Däremot ger det uttryck för en negativ syn på flit och framgång. En skattehöjning riskerar att leda till att människor går ner i arbetstid för att det inte känns lönsamt att anstränga sig.
Förslaget har, med all rätt, mött kritik från såväl borgerliga partier som fackförbund. Från vänsterhåll är det flera som har förlöjligat kritiken, i stället för att försöka förstå vad den bottnar i. Margret Atladottir, redaktör på Politism, twittrade att “Höginkomsttagare som e kränkta över att betala yttepytte mer i skatt borde tala lågt om det. Det e oerhört pinsamt nämligen” (8/9).
Arbetets Martin Klepke skriver att “Regeringens minimala höjning av skatten för de rikaste har orsakat ett ramaskri hos Alliansen. Det är en borgerlig reaktion som nu tangerar det löjliga” (Arbetet 8/9).
Göran Greider beskrev det som att “Moderaterna gnäller över någon hundralapp som höginkomsttagare mister per månad” och kallar kritiken för småaktigt skattegnäll (Dala-Demokraten 6/9).
Det som framstår som anmärkningsvärt är att kritikerna inte tycks se orimligheten i att människor betalar mer och mer i skatt, samtidigt som de får mindre och mindre tillbaka. Hela den offentliga sektorn, som är välfärdsstatens "unique selling point", går på knäna. Både skolan, vården och polisen vittnar om stora problem. Detta går ut över människors framtidsmöjligheter, hälsa och trygghet.
Det är paradoxalt att man i Sverige betalar världens högsta marginalskatter och samtidigt ska behöva oroa sig för att ens barn inte ska få en god utbildning, för att man inte ska få tillfredsställande vård om man skulle bli sjuk eller för att polisen inte ska ha resurser att hjälpa en ifall man blir utsatt för brott.
Att vänstern så lätt avfärdar kritiken som "pinsam", "larvig" och "småaktig" är beklämmande. Bättre än att förlöjliga de som motsätter sig ännu högre skatter, vore att ägna en tanke åt vad motståndet grundas i. Då hade man kanske upptäckt att det inte enbart handlar om kronor och ören, utan om misstro till det system som skatten bekostar.
