Göteborgs Stadsteaters uppsättning av "Jihadisten" väcker debatt och starka känslor. Det är inte konstigt med ett så angeläget och svårt tema som jihadisternas personliga drivkrafter. Också den som inte har för avsikt att se pjäsen har rätt att ha en åsikt om ämnesvalet och om avsändaren. I synnerhet då Göteborgs stadsteater finansieras med skattepengar.
I en debattartikel i Dagens samhälle påminner en förargad Naod Habtemichael, ordförande för centerstudenter i Göteborg, om att stadens dåliga renommé när det gäller jihadister gör pjäsen extra kontroversiell då den sätts upp här. Recensionerna av pjäsen följer inte oväntat politiska skyttegravar. Socialdemokratiska Ny Tid hyllar "Jihadisten" reservationslöst (27/3).
De flesta av oss är nog annars spontant kluvna inför ämnesvalet. Ingen kan ifrågasätta att det kan vara relevant. Att försöka förstå det som till synes inte kan förstås, och att i den processen också skärskåda och kritisera det egna och det vedertagna är dessutom en styrka som utmärker västerländsk kultur. En motsvarande pjäs hade inte kunnat sättas upp i ett land där islamister har inflytande. Därför borde vi kanske vara glada att den spelas.
Men samtidigt kan man förstå att det riktas kritik. Till stor del handlar det om närheten i tid. Jihadismen är ju en pågående form av barbari. Man kan jämföra och tänka på vilka reaktionerna skulle ha blivit om någon på våren 1944 hade satt upp en pjäs om den inre kampen hos en nazist. Det har gjorts i oändliga former sedan dess. Men i sin samtid hade det sannolikt lett till avståndstaganden och beskyllningar för medlöperi eller bristande empati.
Inte oväntat kommer den skarpaste kritiken också från personer som har egna kopplingar till människorna och länderna som jihadisterna plågar. Till exempel journalisten Magda Gad och riksdagsledamoten Robert Hannah (L).
Utöver närheten finns en annan aspekt som är ganska unik för jihadismen. Terrorforskare har talat om "självviktimiseringen" som ett bärande drag i islamismen. Det är en del av jihadisternas ideologi att alltid förlägga skulden för egna illgärningar hos någon annan. Det kan vara på strukturell rasism, islamofobi, USA eller Israel. Huvudsaken är att det är synd om dem själva.
Risken att bidra till offermentaliteten ställer ett särskilt ansvar på den som vill söka jihadismens orsaker på individnivå. Faran finns ju att man går jihadisternas ideologi till mötes, och blir en del av deras propaganda. Om just "Jihadisten" faller i den fällan får de som väljer att se pjäsen avgöra.
