Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Bekämpa tiggeriet med information

    Fler måste inse att pengar i en mugg inte är detsamma som en hjälpande hand.

    Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

    Nu kommer återigen krav på att Sverige ska återinföra tiggeriförbud. Den akuta anledningen är ett inslag i Norges motsvarighet till SVT:s Uppdrag granskning. Reportrar som följt tiggeriet i Bergen har funnit en verklighet där tiggeriet är fasad för grov brottslig verksamhet som innefattar människohandel.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    För en svensk publik kan detta inte komma som en överraskning. Senast i höstas dömde hovrätten i Göteborg två bröder för människohandel. Offren var personer med funktionsnedsättningar som hållits fångna i en lägenhet i Bergsjön och tvingats att tigga vid Nordstan. Åtskilliga göteborgare lär ha bidragit till deras elände.

    Rättsfall med människohandel kring tiggeri finns också redan från år 2009 och 2010. Även då handlade det om människor med funktionsnedsättningar som tvingades att tigga. Att tiggeri inte sällan är organiserat, kopplat till andra typer av brottslighet och att det ofta bygger på hänsynslöst utnyttjande av människor skymtade också fram i Polisens lägesbild över tiggeriet som publicerades i december år 2015.

    Men trots alla bevis har svenska politiker ännu inte kunnat förmås att agera. Det finns fortfarande de som ser det som viktigt att tiggeriet får fortgå. Statsminister Stefan Löfven har gjort utspel i riktning mot tiggeriförbud. Men på kongressen i april fick han inte sitt parti med sig. En av de tydliga motståndarna var Göteborgs KSO Ann-Sofie Hermansson som till och med skrivit en debattartikel där hon markerat mot partiledningens "testballonger" (DN 5/1). En dokumentär som den norska ger Hermansson en möjlighet att ompröva sin tidigare inställning utan att tappa ansiktet. 

    En som redan har ändrat sig är Martin Valfridsson som var regeringens utredare om tiggeriet. När det begav sig ville han inte se ett tiggeriförbud, även om han varnade för konsekvenserna av att skänka pengar. Efter att ha sett den norska dokumentären har han ändrat sig (SR 24/4). 

    Ett tiggeriförbud är dock fortfarande långt borta. Frågan är känslig för politikerna. Den splittrar blocken, men också enskilda partier. De skarpaste utspelen mot tiggeriet har kommit från socialdemokrater. Förre statsministern Göran Persson hade ett intressant förslag om att återinföra ett nationellt förbud mot tiggeri. Ett sådant fanns ju i Sverige fram till år 1982. För att inte köra över kritikerna tillade Persson att kommuner skulle ha möjlighet att ansöka om ett lokalt undantag. Då kunde till exempel Ann-Sofie Hermansson gå till val på att göra tiggeri tillåtet i Göteborg.

    Men i väntan på en riksdagsmajoritet för förbud borde något annat kunna göras. Vetskapen, eller bara misstanken, om att fattiga människor kan hållas som slavar på våra gator förpliktigar onekligen till handling.

    Ett första steg borde vara att genomföra en informationskampanj riktad till medborgarna om vilka konsekvenser som kan komma av att ge pengar till personer vars omständigheter man inte känner närmare. 

    Använd skyltar, TV och sociala media för att vädja till människors samveten och till deras förmåga att tänka ett steg längre än att skänka pengar. Exempel på sådana kampanjer finns i afrikanska länder där myndigheter informerar och påminner om att pengar i en mugg leder till att människor låses fast i fattigdom. 

    Upplys samtidigt medborgarna hur de kan hjälpa tiggarna genom till exempel etablerade organisationer, samt om vart de kan vända sig vid misstanke om tvång eller utnyttjande.