Det är nu mindre än sex månader till valen 2018. Vi skall välja regering både i riket, regionen och vår stad. Att det är valår märks tydligt.
Partiledarintervjuerna, positioneringarna och utspelen kommer allt tätare.
Intressant och bra är att diskussionerna nu framför allt handlar om den politik de olika partierna och konstellationerna vill föra, mindre om "spelteori" och om hur eventuella regeringar skall sättas samman.
Den göteborgska valrörelsen lär bli mer intressant än på länge. För det första har opinionssiffror visat att moderaterna gått framåt och blivit största parti i Göteborg. Det kan innebära ett "regimskifte" efter ett långt rödgrönt maktinnehav? För det andra har spärren för att komma in i kommunfullmäktige sänkts från nära fyra till två procent, vilket öppnar för fler partier. Dessutom finns en joker i leken – Martin Wannholts nya partiskapelse Demokraterna. Kommer frågan om Västlänken, som engagerar partiets medlemmar mest, få stor betydelse för valutgången eller inte?
Alldeles oavsett resultatet så är det bra att vi äntligen får en värdemätare på den politiska tyngden i den så polariserande Västlänkenfrågan.
Göteborg behöver ett regimskifte. Dels därför att skifte vid makten i sig är sunt. Dels därför att en moderatledd Göteborgsallians skulle vara mer enad och därmed mer handlingskraftig än den rödgröna konstellation som nu styr staden. Bråken och meningsskiljaktigheterna inom de rödgröna har varit många. Det går visserligen ekonomiskt och industriellt bra för Göteborgsområdet men stora och svåra frågor måste hanteras kraftfullt och prioriteringar måste göras. Som Jonas Ransgård (M) sa i en GP-intervju:
I första hand handlar det om att ta ansvar för stadens ekonomi och prioritera de frågor som är viktiga för vår framtid, och inte lägga energi på work shops om nya gratisgrejer.
Regionvalet tillhör normalt sett inte det som tilldrar sig mest intresse, vilket egentligen är märkligt. Regionens två huvudfrågor är hälso- och sjukvård samt regional utveckling. I det senare ingår också kollektivtrafik, infrastruktur och kultur. Tyvärr så är kulturen ingen "kioskvältare" i val. Men de båda andra frågorna har seglat upp som viktiga för väljarna.
Sjukvården rankas nu som den viktigaste valfrågan av Sveriges väljare och i Göteborg anser hela 22 procent att infrastruktur är den viktigaste frågan.
Men det val som kommer att skymma de andra är riksdagsvalet. Det finns en god chans till ett regeringsskifte. I GP/Sifos opinionsundersökning, som publicerades i mitten av februari, var Alliansen marginellt större än de rödgröna, även utan Kristdemokraterna. Den stora skillnaden sedan förra valet är Socialdemokraternas tillbakagång. Moderaterna med Ulf Kristersson däremot är tillbaka på valresultatet efter sin "vandring i dödsskuggans dal".
Aftonbladet/Inizios väljarbarometer, som publicerades i veckan är ett ännu värre bakslag för de rödgröna. Alliansen leder med hela sex procentenheter över de rödgröna. (Sifos undersökning bygger emellertid på fyra gånger så många intervjuer vilket gör den mer förlitlig än Inizios.) Sjukvården har alltså seglat upp som den viktigaste valfrågan tätt följd av invandring och integration, skola och utbildning och på fjärde plats lag och ordning. Det handlar om samhällets kärnuppgifter. Dessa frågor är inte högst prioriterade av väljarna därför att de uppfattas som så välskötta utan därför att människor vill se förbättringar.
Samtidigt som man kan konstatera att det finns avsevärda brister i sjukvården, att försvaret inte kan försvara oss, att polisen har svårt att klara sina uppgifter, att skolan inte når tillräckliga resultat, att integrationen haltar betänkligt, att äldreomsorgen har ett påtagligt empatiunderskott och att infrastruktur och kommunikationer har stora kvalitetsbrister, så har vi världens högsta skattetryck. På sikt är det en omöjlig ekvation. Om man är anhängare av en skattefinansierad välfärdsektor av hög kvalitet, tillgänglig och lika för alla, måste det till förändringar. I all synnerhet som både invandringen och en åldrande befolkning ställer högre krav på välfärdsektorn.
För vänstern tycks medicinen vara den gamla vanliga - bibehållna eller höjda skatter och mer stat och kommun. Det har aldrig fungerat och kommer fungera än sämre i framtiden. De flesta svenskar är villiga att betala skatt, till och med hög skatt. Det är också, för de flesta av oss, en självklarhet att den som har större möjligheter också skall bidra mer. Men när skattetrycket blir kontraproduktivt och motverkar arbete och utbildning tappar det legitimitet. Då inställer sig den rimliga frågan:
Vad får vi för pengarna (inte jag utan vi alla)?
Om staten tar mer än hälften av dina pengar när du jobbar extra, då tar staten för mycket och vi kan inte ha konfiskatoriska skatter i Sverige.
Marginalskatten måste ned och allt över 50 procent kommer att vara ett problem, sa moderat- och alliansledaren Ulf Kristersson nyligen i en intervju.
Således behöver Sverige en regering som sänker skatten på arbete, tar sig an problemen i statens kärnuppgifter och förmår reformera de system som inte håller vad de borde lova. Det innebär i sin tur att en ny regering måste definiera vilka som är huvuduppgifterna för samhället, vilka som inte är det och sedan prioriterar därefter. Man får helt enkelt börja spara och stryka underifrån i utgiftslistan för att kunna klara vad som är vårt gemensamma åtagande - samhällets kärnuppgifter Egentligen bara vanligt sunt förnuft! Och det är varken bara eller vanligt!
