Ett lidande är uthålligare än den glömskans säck man stoppar det i; säcken multnar istället för innehållet och en dag är minnet naket och ömtåligt och skriker högt och gällt just därför att det tegat så länge. Dessa Eyvind Johnsons närmast terapeutiskt rådgivande ord speglar hur kostsamt konsekvenserna av vårt handlande inför reella problem kan bli.
Nyligen proklamerade en krönika i Expressen, för andra gången på kort tid, att Sverige är bäst på integration. Samtidigt, och som ett tecken på livets obarmhärtigt bittra ironi, lanserade nätverket Varken Hora eller Kuvad rapporten Tolvhundra där man undersökt attityder bland 12-18 åringar i Göteborgs socialt utsatta områden. Hälften av de tillfrågade uppger att de har större tillit till religiösa samfund än till skolanställda, samtidigt som många finner det viktigare att bevara familjetraditioner än att anpassa sig till majoritetssamhället. En av våra främsta institutioner för ungas socialisering, och därmed även integrering, i samhället konkurrerar alltså med religiösa ledare, och förlorar – i en grupp där integration behövs som mest. Och det är tyvärr inte första gången vi nås av liknande rapporter.
Tanken om Sveriges förträfflighet i integrationsarbetet bottnar i den dominerande villfarelsen att integration kan reduceras till områden som politiska beslut och lagar kan justera; såsom bostad, arbete och utbildning. I ett land som Sverige handlar integration emellertid minst lika mycket om den kulturella integrationen, något som befinner sig bortom statliga direktivs omedelbara räckhåll. Den handlar om identifikation med majoritetssamhället, attityder, vilja och en funktionell anpassning. Integration är skapandet av en värdegemenskap som hanterar de kulturellt och religiöst bottnade krockarna i det offentliga.
Sverige har länge kännetecknats av en exceptionellt hög social tillit. En för integrationspolitik viktig fråga som hittills lämnats tämligen oberörd är den om hur mångfald kan, som Bo Rothsteins påpekat, leda till att sammanhållning inom separata befolkningsgrupper ökar samtidigt som den generella tilliten över gruppgränser minskar. Ungdomarnas prioritering av familjetraditioner före en anpassning till det svenska samhället, något som även skådats på annat håll, har föregåtts av en socialisering där tilliten vänts mot den egna gruppen. Detta vittnar inte bara om förekomsten av oförenliga normer som i längden kan skapa spänningar, utan även om vad en disharmoni mellan dem kan göra med den så viktiga sociala tilliten.
Den som inte finner detta nog problematiskt kan berika bilden med de återkommande stenkastningarna mot blåljuspersonal, där staten inte förmår fullgöra sin plikt, ofredanden av tjejer på badhus, där normer krockar, eller att var tionde ungdom i rapporten sympatiserar med IS, där identifikationen inte ens existerar. Integrationsfrågan är alltför viktig för att stoppas i förträngningens förskönande säck, ty när säcken multnat lär problemen skrika än mer gällt än idag. Och då…
