Nu står det klart att det var två svenskar, en brittisk och en belgisk medborgare som föll offer för den lastbil kom körandes i full fart på Drottninggatan. Bara att läsa om det är outsägligt sorgligt. Vad offrens anhöriga går igenom just nu går knappt att föreställa sig. Totalt skadades 15 personer.
Samtidigt sprids budskapet att vi ska fortsätta leva våra liv som vanligt. Det går inte att klandra människor för att de ger uttryck för en sådan önskan; vi vill nog alla att livet ska återgå till det normala så fort som möjligt och för de flesta av oss kommer det också att göra det. Men vi får inte glömma bort de människor som inte kommerattkunna fortsätta sina liv som tidigare, hur gärna de än skulle vilja: de som dog och de som skadades, deras nära och kära, men säkert också många av de som sprang för livet och såg andra lemlästas och dö.
Vid Sergels torg har en minnesplats upprättats. Mängden blommor är överväldigande. Även Polisen har hyllats genom blomster som lämnats på polisbilar. Deras insats under fredagen var på många sätt imponerande, liksom vårdpersonalens.
Vår krisberedskap visade sig vara god. Frågan är hur vi undviker att något liknande sker igen. Med över 150 jihadister som återvänt till Sverige,men inte kunnat straffas, och ytterligare personer som aldrig åkt iväg men som sympatiserar med IS, så är det en angelägen fråga. Även om det aldrig kommer gå att gardera sig mot allt så finns det mycket att göra som inte redan har gjorts.
Lastbilen som användes i dådet hade blivit kapad strax innan. Åkeribranschen vill nu se nya lås som gör det svårare för obehöriga att framföra fordon. Det är emellertid främst en fråga för tillverkarna och inte för politikerna. Men det finns mycket att göra även från deras sida.
Till att börja med kan man fråga sig hur det kan vara så lätt att köra in på landets mest välbesökta gågata,som en gång tidigare utsatts för terrordåd. Betongsuggor eller så kallade säkerhetspollare, små stolpar som utgör hinder för trafik,borde sättas upp. Den kraftigaste varianten av pollare kan enligt tillverkaren stoppa ett 6,8 ton tungt fordon som kör i 80 kilometer i timmen. Dessa finns även i höj- och sänkbara versioner, vilket möjliggör för räddningstjänst och annan behörig trafik att kunna komma fram. Varenda gågata i hela landet kan måhända inte ramas in med sådana, men åtminstone de mest välbesökta.
På grund av föreningsfriheten är det i dag lagligt att vara med i en terrororganisation. Men internationellt erkända terrororganisationer är inte som vilken förening som helst, de kan inte jämställas med till exempel en fackförening. Sedan år 2015 har Norge en lagstiftning där samröre med terrororganisationer är kriminellt, och där har man även haft större framgångar med att gripa och döma misstänka terrorister. Nu öppnar ansvarigt statsråd Morgan Johansson (S) upp för skärpt lagstiftning även i Sverige (Aftonbladet 9/4). Det är givetvis välkommet då det skulle göra det lättare att komma åt farliga personer som lagstiftningen inte kan komma åt i dag. Men det är också beklagligt att det inte skett tidigare.
På senaste tiden har det uppmärksammats hur odemokratiska föreningar får bidrag. Sveriges Förenade Muslimer är exempel på en sådan förening som bland annat bjudit in föreläsare som propagerat för våldsbejakande extremism (Smedjan 15/3). Sveriges Förenade Muslimer får bidrag från både Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och Göteborgs stad. Det säger sig självt att detta måste upphöra omedelbart. Hårdare granskning måste till och felaktigt utbetalda pengar ska krävas tillbaka. Dessutom bör sådana föreningar bli diskvalificerade från att kunna söka bidrag igen framöver.
Vidare kan konstateras att den misstänkte gärningsmannen kunde gripas efter tips från allmänheten. Han hade blivit igenkänd från de övervakningsbilder som Polisen hade delat. Hade det inte suttit en kamera där hade den misstänkte gärningsmannen sannolikt inte kunnat gripas så snabbt. Detta bör föranleda en kartläggning av hur offentliga platser övervakas och om det bör ske en utökning.
Nu krävs krafttag mot våldsbejakande extremism. Det handlar inte om att ge vika för rädslan eller att låta terroristerna vinna. Det handlar om att se till att vi faktiskt ska kunna fortsätta leva våra liv som vanligti praktiken, inte bara som ett mantra.
