Det krävdes mycket mod av Robert Hannah. I förra veckan kom han ut ur garderoben på ett storslaget sätt. I en artikel i Dagens Nyheter berättade han om hur omöjligt det varit för honom att förena sina liv, dels som homosexuell och dels som assyrier i Göteborg.
Det plågade honom.
I stället valde han leva ut sitt privatliv i Stockholm och förklarade hur Göteborg gav honom obehag och smärta. Att han tvingats dölja sin verkliga identitet här. Främst för att skydda sig och sin familj från att bli utsatt eller utstött ur den assyriska gemenskapen.
Robert Hannah beskriver en hederskultur där homosexuella inte har en plats. Hur han fick göra allt för att inte störa ordningen. Han gjorde sig osynlig och slät till den grad att han upplevde att han förlorade sin identitet. Utvägen blev Stockholm. Men inte ens där kunde han fortsätta med dubbellivet. Rubriken i DN var Från och med nu är jag mig själv.
Äntligen, utbrister jag och många med mig.
Han har rätt i att ämnet är tabu. Fram till nu åtminstone. Assyriernas invandring till Sverige har pågått i över 40 år. På den tiden har mycket av hedersoket från Mellanöstern kastats av. Trots kulturkrockar och identitetskonflikter har gruppen generellt lyckats etablera sig och balanserar på den sköra tråd det innebär att vilja både behålla sina rötter och samtidigt inlemmas i det svenska samhället.
Robert Hannahs framlidne far var sångare och sjöng faktiskt på min förlovningsfest. Det är den enda kopplingen jag har till sonen och människorättsaktivisten i Stockholm. Men jag applåderar hans initiativ och tror att det kommer att få stor betydelse för många unga människor med samma erfarenheter oavsett vilken minoritetsgrupp eller by de lever i. Men också för dem i den assyriska gruppen som faktiskt inte känner igen sig i bilden av att vara intoleranta. Det borde bli en ögonöppnare.
Fadern var en omtyckt man i den assyriska gruppen. Roberts farhåga att han skulle vanhedra sin fars minne med sin blotta läggning är en rädsla sprungen ur just de föreställningar tabun ställer till med.
Det sorgliga med rädslan som många i Roberts situation bär på, alla de som fortfarande lever dubbelliv av exakt samma orsaker, är att den till stor del är obefogad. När jag talar med andra assyrier om ämnet upplever jag sällan att någon har åsikter som avviker markant från de allmänna i Sverige.
Robert har också i intervjuer sagt att han bara har fått positiv respons efter sin text, framförallt i den assyriska gruppen. Det speglar situationen.
Med det sagt finns det fortfarande mycket att göra. Både i samhället i stort och i grupper som vägrar prata om ämnet.
Men tabun gör alla osäkra. Därför var det extremt viktigt att Robert Hannah kom ut med sin läggning. Förhoppningsvis kan det leda till att den känslighet som frågan omgärdas av försvinner och bidrar till både ökad debatt och ger andra mod och hopp. Ingen ska behöva välja mellan sig själv och sin familj. Eller för den delen en kulturell eller etnisk gemenskap.