Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Arkitekturen behöver bli mer folklig

I Sverige behöver arkitekturen kompensera för den långa mörka årstidens dysterhet. Vad som levereras är tyvärr alltjämt modernistisk kyla och stramhet som bara fortsätter trigga de kritiska gräsrötterna.

Traditionellt fattas beslut om städers utseende på behörigt avstånd från de som påverkas. Ibland händer det att stadsbor haft tur med duktiga planerare och arkitekter. Men sedan kommer decennier av trist och färglös arkitektur.

Det är där vi befinner oss nu. Men något håller på att hända. Äntligen har medborgarna hittat till kommunernas omfattande, men sällan pedagogiska, detaljplanhandlingar. Dessa delas nu friskt i en rad Facebookgrupper. Dessa aktivister är inte primärt motståndare till att deras bakgård ska bebyggas, utan hur husen gestaltas. Att bekymrade, och emellanåt arga, medborgare hör av sig med förslag på stil och färgval borde betraktas som ett demokratiskt sundhetstecken, inte ett problem. 

Rörelsen mot ful arkitektur är en, för Sverige, rätt förståelig proteströrelse. Vi lever med ett oförlåtligt klimat som gör att stadsplanerare inte borde kunna luta sig tillbaka mot att ljus och värme mildrar stadsbildens fulhet. I Sverige behöver arkitekturen kompensera för den långa mörka årstidens dysterhet. Vad som levereras är tyvärr alltjämt modernistisk kyla och stramhet som bara fortsätter trigga de kritiska gräsrötterna.

Arkitektkåren betraktar tyvärr deras kritik på ett sätt som liknar en förälder som irriterat försöker vifta barnets enträgna krav på godis mitt i veckan. I en replik, riktad mot Arkitekturupproret - en av dessa grupper - skrev Louise Masreliez, ordförande i Sveriges arkitekter, att kritiken mot samtidens arkitektur i Sverige inte kommer att få ”ett" svar vad gäller stil och estetik (Arkitekten 17/2). Så kan man förstås resonera. Sveriges arkitekter har 13 000 medlemmar. De har såklart många olika erfarenheter och preferenser. 

Men det håller inte att peka på den oerhörda heterogeniteten av arkitekter om slutresultatet, vilket envar kan beskåda, likväl fortsätter att vara gradskillnader av modernistisk lådformgivning. Dessa mönster och trender inom samtidsarkitekturen kan inte avvisas med att de döljer en djupare, och för lekmannabetraktaren, svårtillgänglig variation.

Slutresultat räknas. Och detta resultat, oavsett om man beskådar nya göteborgsstadsdelar eller vinnare i valfri arkitekturtävling, vittnar om enfald, inte av mångfald av arkitektoniska och stilistiska uttryck. För att vara en så ”heterogen skara” så skapar man en oerhört monoton samling byggnader. Enligt Masreliez ska inte diskussionen om arkitektur ”reduceras” till en fråga om fasadestetik. Men fasader är viktiga. De är vad folk ser, upplever och tvingas leva med dagligen. Inte sällan har de också betalat dyra pengar för att bo i husen.

Det kan förstås vara så att byggbolagen håller arkitekterna i ett mycket stramt koppel, och att fantasilusten och den enorma frihetslängtan bara väntar på att släppas lös. Eller att de kommunala politikerna och tjänstemännen, alltjämt med planmonopolet som sitt främsta vapen, kör över arkitekterna. Men även om så vore fallet kan man inte helt bortse från att Sveriges arkitekter uppenbarligen är drabbade av likriktningssjuka. Det verkar jobbigt att sticka ut i denna kår!

Konsensus är de visserligen inte ensamma om. I Sverige drar alla åt samma håll inom många sektorer och yrkesgrupper. Sen vänder flocken på en gång. Det är förstås ingen bra ordning. Arkitekterna i Sverige behöver inte vända tvärt och de behöver inte ersätta all modernism med arkitektur i klassisk stil. Men det skulle inte skada om man gav gräsrötterna vad de efterfrågar, åtminstone ibland.

 

Mest läst