Det är en fröjd att höra på sociologen Roland Paulsen, ni vet, han som med svart lugg och stillsamt dalmål sätter fingret på det moderna arbetslivets absurditeter. I det första avsnittet av SVT-serien ”Idévärlden”, som fortfarande kan ses på SVT play, samtalar Paulsen med Eric Schüldt om ”arbetets tilltagande meningslöshet”. Butiksbiträden och modedesigners, snabbmatskockar och reklamare är exempel på yrkesgrupper där många anger att de inte tycker att de bidrar till att göra världen bättre.
Den allt större grupp som arbetar med ”kommunikation”; försäkringsmäklare, arbetsförmedlare, ledarskribenter, organisationskonsulter och telefonförsäljare – gör de världen bättre och upplever de mening i arbetet? Varför måste alla ha ett lönearbete? Varför måste vi arbeta mer när produktiviteten hela tiden ökar? Och varför ska marknaden bestämma vilka arbeten som är meningsfulla?
Det är viktiga frågor om det som all politik på något sätt roterar kring.Roland Paulsen efterfrågar ett annat system än dagens, där förvärvsarbete och konsumtion är det som möjliggör omfördelning av resurser, dels via löner, dels via skatter och välfärdsstat.
Ja, varför inte?
Därför att alternativet är någon form av planekonomi och därför att samtliga planekonomiska system resulterar i fattigdom och förtryck. Planekonomi leder inte till förtryck, planekonomi är förtryck.
Aftonbladets kulturchef, Åsa Lindeborg, satt i samma tv-studio som Paulsen och Schüldt. Hon berättade att hon längtade efter ett samhälle där inget producerades som inte var absolut nödvändigt. Menar hon allvar?
Tänk att inte få måla naglarna, limma upp nya tapeter, krydda maten, åka karusell, dricka vin, fira födelsedagen i ny sidenklänning, stränga om fiolen, gå på restaurang, äntligen byta ut den gamla Volvon, köpa nya bilderböcker till barnen, lindra den irriterande men ingalunda dödliga förkylningen med halstabletter och två sorters nässpray.
Vilken dyster utopi.
Ändå är det nyttigt att lyssna på arbetskritiken från vänster. Den uppmuntrar trots allt till reflektion: Man måste inte göra politikernas arbetslinje till ledstjärna i sitt eget liv. Alla måste inte arbeta 100 procent under exakt hela sitt yrkesverksamma liv. Med stigande levnadsstandard kan allt fler själva påverka fördelningenmellan förvärvsarbete, egna intressen, tid för barn – och allt annat som hör livet till. Vi är faktiskt inte helt utlämnade åt politikernas sociala ingenjörskonst.
