Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild: Ernst Henry photography
Bild: Ernst Henry photography

Altstadt: Värna den sekulära rättsstaten

Vi väljare får inte glömma att vi kan sätta gränser för politikernas geschäft med rättsstatens principer om likhet inför lagen oberoende av kön, bakgrund och sexuell läggning, skriver ledarsidans kolumnist Ann Charlott Altstadt.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den så kallade shariadomen i Solna tingsrätt som ledde till Centerns uteslutning av Ebtisam Aldebe aktualiserar kravet på alla partier att ta avstånd från den politiska ideologin islamism. Ett sådant öppet ställningstagande skulle åter göra religionskritik och fördömandet av religiös extremism möjlig utan rädsla för att exempelvis begå islamofobiskt värdegrundsbrott.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

För islamisternas långa marsch genom institutionerna har understötts av politiker från alla läger. De folkvalda har så normaliserat islamismen och bidragit till brunsmetningen av protesterande sekulära muslimer som demokrater oberoende av färg och tro. De islamistiska miljöerna finns kartlagd och väl beskriven bara några knapptryck bort på nätet. Så det är inte direkt någon hemlighet att Ebtisam och hennes man Mahmoud Aldebemed med flera i åratal verkat för shariabaserad särlagstiftning. 

Så den stora frågan är hur och varför islamister blivit insläppta i organisationer och partier? Det beror nog inte endast på att forskare som Mattias Gardell legitimerat ideologin, dess organisationer och företrädare och lyckats misstänkliggöra kritiker med begreppet islamofobi. Jag tror inte de folkvalda exempelvis gått på att Muslimska brödraskapet är någon slags socialdemokratisk folkhemsislam som Gardell beskrev rörelsen i Aftonbladet 2011. För jag tror inte på naiva och okunniga politiker utan på medvetna strategier som förklaring.   

Den socialdemokratiska föreningen Tro och solidaritet slöt exempelvis 1999 ett avtal med Sveriges muslimska råd och dåvarande ordförande Mahmoud Aldebe. De utlovades politiska poster, lobbying för ledighet under fredagsbön och på muslimska helgdagar samt statlig imamutbildning. Och islamisternas politiska inflytande skulle växlas mot muslimer som röstar rätt. 

Det är skrämmande att Sveriges partier i praktiken, likt Labour i England, satsat skattemiljoner på att skapa ett så kallat muslimskt civilsamhälle med självutnämnda representanter som i utbyte ska fösa valboskap mot röstlokalerna. Och att dessa fejkföreträdare för alla Sveriges muslimer inte ger ett vitten för den sekulära rättstat som närt dem i namn av värden som mångfald och demokrati.

Hittills har könsseparatism kompromissats fram i skolor och badhus. I England bär Labour skulden för drygt hundra shariadomstolar som dömer, likt Ebtisam Aldebe.  Så frågan är vad hennes misslyckande: att ostört tillämpa familjerätt a là sharia inom svenskt domstolsväsen, betyder för ambitionerna att bygga ett framtida formellt parallellsamhälle? 
Men det bestämmer faktiskt vi väljare genom att sätta gränser för politikernas geschäft med rättsstatens principer om likhet inför lagen oberoende av kön, bakgrund, sexuell läggning med mera. 

Jag antar att det spekulativa valfiskandet också kan förklara det uteblivna officiella stödet från den partipolitiska vänsterfeminismen till de iranska kvinnornas hijabuppror. För sociala medier kommer inte att fyllas med bilder på vänsterpolitiker med sjalar på en pinne i solidaritet med de kvinnor som riskerar sina liv både där som här. De stöder inte en feministisk frihetskamp av fruktan för att stöta sig med en väljargrupp som ser barhuvade kvinnor som horor som förtjänar helvetet. Är inte politikernas rädsla en sorts islamofobi? 

 

Mest läst