Med knappt fyra månader kvar till valet har SD har runt tjugo procent och den strategi som i decennier dominerat svensk politik är stendöd. Vägen som Lars Ohly ropade ut på valnatten 2010 – nu tar vi kampen mot rasismen – har äntligen nått en återvändsgränd.
Om politiker och opinionsbildare istället kunnat diskutera asyl- och integrationspolitik på ett sansat och sakligt vis hade SD inte ens varit i närheten av riksdagen. För rasism, begreppet som behärskat debatten, är helt obrukbart för att lösa samhällsproblem. I stället har det förhindrat att de ens fick diskuteras.
Denna strategi tycks ha lett till att antirasisterna, fotfolk som ledarskikt, inte längre tycks ha ett språk för verkligheten. Trots att valet kan avgöras av asyl- och integrationspolitikens konkreta konsekvenser är delar av vänstern fastlåsta i ett abstrakt slag mellan utopi och dystopi.
Ord som ”socioekonomiska faktorer” och ”höj skatten” används men kan inte längre växlas in mot politiska reformer. Utan något reellt värde används de godtyckligt som slutsvar på allt. "Höj skatten" tycks ha förflyttats till ett framtida diffust utopia. Och "socioekonomiska faktorer" som svar på förorternas problem manar inte längre till samhällsomvandling, utan försäkrar oss att det finns förklaringar som inte leder mot fascismen.
Den antirasistiska strategin att förhindra debatt kan belysas av det mest kontraproduktiva av alla icke-argumentet: ”ställ inte svaga grupper mot varandra”. Politiker har gjort så i decennier medan vänstern agerar de dåliga beslutens beskyddare för att stå upp mot mörkerkrafter. Men har någon prövat "förbudet" ute i verkligheten? Gick det bra? Jag hade inte ens hjärta att berätta för min mamma att asylsökande och illegala immigranter får tandvård för 50 kronor.
För att en sådan reform ska vinna legitimitet måste först medborgarna få råd att laga tänderna. Och med ett utvidgat kvotflyktingssystem kombinerat med generöst bistånd istället för dagens asylpolitik hade den absurda prioriteringen aldrig uppstått. Men då SD fått dirigera politiken har antirasisterna trängts in i så omöjliga ytterlighetspositioner att mina åsikter ovan kan brännmärkas som första anhalten mot förintelsen.
2014 hävdade Lövfen med flera tvärsäkert att SD är fascistiskt med hänvisning till den välkände historiejournalisten Henrik Arnstad. Sverige låg då på nivå sex av tio enligt hans fascistindex. Idag fiskar regeringspartiets med sin föreslagna asylpolitik i det som nyss var grumligt vatten. Hur högt på Arnstads index hamnar vi nu när självaste statsministern enligt sin egen definition gått och blivit fascist? I nivå med machtübernahme?
Jämförelsen mellan Sverige och tyskt trettiotal har i decennier varit en hit på ledar- och kultursidor utan att jag ryckts med i den dystra yran. Men det slår mig att nazisterna kanske inte vann makten på grund av våld och list, utan för att weimar-vänstern var lika korkade som dagens strategiskt vilsegångna rödgröna ideologiska röra.
