Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Altstadt: Välfärdsstaten står inför en demografisk utmaning

Sveriges befolkning växer så fogarna lossar eftersom ökningen inte leder till skatteintäkter motsvarande välfärdsbehoven, skriver gästkolumnisten Ann Charlott Altstadt.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

I 90-talets början förutsade jag konservatismen återkomst i en liten kulturtidskrift.  Jag antog att marknadsfundamentalismen skulle slita isär Sverige och konservatismen bli alternativet för en förskräckt borgerlighet som via värderingar ville hålla ihop samhället .
Men konservativ var även på 90-talet för både höger och vänster en utstämplingsetikett på dem som likt mig inte ville omstörta samhället; det vill säga var mot välfärdsstatens förvandlingen till marknadsplats.  

Idag kallas jag återigen konservativ då jag fortfarande försvarar välfärdsstaten i form av en självständig nationalstat mot dagens urspårade varianter av vänster- och högerliberalism.
Risken finns att vi annars får möta ett återuppståndet 90-tal både som kris och lösning.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se


Det nutida hotet, som regeringens vårbudget undvikande benämner ”demografisk utmaning”, innebär att vi var 8 miljoner 1970, passerade 9 miljoner 2004, men blev 10 miljoner redan 2017 och är 11 miljoner 2026. Sveriges befolkning växer alltså så att fogarna lossar då ökningen inte leder till skatteintäkter motsvarande välfärdsbehoven.

Enligt SCB:s prognos för populationsförändringar så förväntas vi 2028 vara 11 203 681 invånare varav födelseöverskottet står för 488 492 av befolkningstillväxten. Och invandringen från länder utanför Europa med medel eller lågt Human Development Index bidrar med hela 418 589 av ökningen.. Alltså grupper som på grund av låg utbildning som redan idag är kraftigt överrepresenterade ifråga om arbetslöshet, ekonomiskt bistånd och låga inkomster.  

Hösten 2015 påstod Aftonbladets ledarsida att fortsatta väldiga migrationsströmmar kunde kombineras en välfärdsstaten och hänvisade överraskande till nyliberalen Philippe Legrain. Samtidigt gjorde dock Magdalena Andersson klart att besparingar i sjuk- och assistansersättningen skulle bekosta flyktingmottagandet och integrationen och strax därpå lärde vi oss ordet undanträngningseffekter.  

Men istället för att lyfta och lösa problemen med välfärdsstatens finansiering har aktivister på olika nivåer försökt begrava ett helt samhällsområde undan både offentlig debatt och privata diskussioner. Vi får exempelvis inte ställa svaga grupper mot varandra eller ”prata som SD” trots att den förda politiken i decennier handlat om just prioriteringar och den liknelsen bara fått partiet att framstå som ett icke extremistiskt sansat alternativ. Finns det överhuvudtaget något sakargument för att exempelvis ge asylsökande och illegala emigranter tandvård som inte kan anstå för en femtiolapp medan svenska fattigpensionärer långt ifrån är den enda grupp som inte har råd?  

Det är ett farligt vänstermissförstånd att människors rättviseimpulser och moraliska förnuft bara riktar sig uppåt mot dem i toppen av samhället. Att selektiva bidrag har mindre legitimitet var en gång ett argument för generell välfärd. Då de vanliga människor som arbetar och gör rätt för sig har låg tolerans med upplevda free riders oavsett deras samhällsposition eller hudfärg.

Asylaktivism istället för social ingenjörskonst har förhindrat att någon pragmatisk linje likt borgerlighetens nykonservatism organiskt fått växa fram. Men hur länge till kan vänstern befinna sig i den utopiska bubbla där fakta bedöms efter hur det borde vara i de bästa av världar och skillnaden döms ut som fascism?

Mest läst