Det verkar ha varit sverigedemokraternas dag hela veckan oavsett vilken partiledare som hållit sitt Almedalstal.
Partiet tenderar att dominera varje tillställning oavsett om de står på gästlistan eller nekas inträde. De andra partiernas strategi för att stoppa Sverigedemokraterna innebär i praktiken att de lyfts som politikens främsta agendasättare.
Men jag tror att backlashen för utestängningstaktiken mot Sd även beror på att väljarna genomskådat att politiker inte bara ville bekämpa utan också symbolpolitiskt profitera på partiet.
En folkvald ska idag inte endast företräda partiets politik utan också trovärdigt kommunicera dess varumärke och agera engagerad opinionsbildare för det rätta och riktiga. När så även politik blivit att skylta med yta hellre än med innehåll och substans ökar per definition betydelsen av de symbolpolitiska utspelen.
Den dynamiken förvandlade på alla samhällsplan Sverigedemokraterna och dess väljare till allas favoritfetisch. Ett tacksamt verktyg både vad gäller att framhäva sig med avståndstagandets förträfflighet som för att dölja bristande förmåga att föra eller debattera politik.
Det vanskliga varumärkesbyggandet kan få företag att lida förluster. Men när folkvalda och ledande opinionsbildare sysslar med imageförstärkning kan själva tilltron till demokratin gå förlorad.
En politiker i exempelvis hijab, knytblus och Durmaz-fotbollströja tilltalar endast det egna laget men stöter i misstro motståndarna än längre bort. Symbolpolitik innebär därmed ett risktagande med förtroendekapital eftersom väljarna polariseras i ett Vi mot Dom.
Budskapet Fuck SD som den hyllade dj-duon Rebecca och Fiona spred, bland annat i TV 4, var ett paradexempel på politik som ställningstagande, identitet och attityd. De befäste därmed sin egen korrekta position, stärkte de redan övertygade men alienerade resten, genom att framstå som etablissemangsstödda dumskallar.
På 30-talet besökte SSU:aren Torsten Nilsson otaliga nazistmöten för att, så att säga, ta debatten. Jag vet inte hur det blivande socialdemokratiska statsrådet Nilsson agerade men jag är säker på att hans strategi för att förhindra att åhörarna anslöt sig till nazismen inte handlade om att bua ut dem som nazister för att framhäva sig själv som anti-nazist.
Jag antar att Nilsson istället hade en samhällsvision, nämligen välfärdsstaten, att erbjuda.
Då liknande alternativ idag saknas har något helt unikt uppstått. Politiker och politiskt engagerade som demoniserar vanliga människor istället för att bemöta dem som potentiella anhängare. De ses som en sämre sort som måste stämplas med de värsta politiska tillmälen vi känner för att sedan stötas ut. En ritual som också tjänar som ett slags reningsbad som ständigt bekräftar den egna överlägsna identiteten.
Sverigedemokraterna har inte blottlagt människors inneboende ondska utan fått det symbolpolitiska strategispelet att exponeras i full dager. Och jag hoppas att fallet mot verkligheten blir hårt kvällen den 9 september för alla dem som byggde identitet och varumärke på Sverigedemokraterna och fick dem att växa i takt med sin egen moraliska överhöghet.
