Altstadt: Straffen inte anpassade för dagens Sverige

En anledning till misslyckandet med att stävja gängkriminaliteten hittas i de ideologiska föreställningar som väglett opinionsbildare såväl som lagstiftare och rättskipare. De formulerades för decennier sedan, i ett helt annat Sverige.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS

I veckan möttes Malmöborna av rubriken "Liten risk att bli skjuten" på den lokala morgontidningens första sida. Ett lugnande besked från polisen som borde väcka bestörtning. Hur kunde behov av den sortens spekulation ens uppstå i Sverige? Vid en presskonferens i november gav regionpolischefen i Uppsala, Carin Götblad, vad jag tror är en förklaring till skjutningarna, som då uppgick till 272 med 42 dödsoffer: ”Vår lagstiftning och samhälle är inte byggd för den här komplexa situationen.”

Jag antar att en av anledningarna till misslyckandet att stävja gängkriminalitet hittas i de ideologiska föreställningar som väglett opinionsbildare såväl som lagstiftare och rättskipare. De formulerades för decennier sedan, i ett helt annat Sverige, och var en humanistisk reaktion mot ett hårt auktoritärt idag bortglömt samhälle. Den allmänt vedertagna synen på fängelsestraff, som primitiv repressiv hämnd, med enda konsekvens att den kriminelle återfaller, är exempel på en politisk värdering som utan empiri upphöjdes till sanning.

ANNONS

I en studie av forskare från National Bureau of Economic Research framgår det tvärtom att fängelsestraff faktiskt är brottspreventivt. Och deras kunskapsöversikt visar också att det inte finns något egentligt vetenskapligt stöd för att frihetsberövande är verkningslöst.

Med data från norsk arbetsmarknad och rättsväsende fann forskarna istället att fem år efter avtjänat straff hade sannolikheten för brottsåterfall sjunkit med hela 29 procentenheter. Detta då gruppen arbetslösa interner deltog i arbetsträningsprogram, vilket ledde till att många sedan fick jobb. Slutsatsen blev att det är urvalet av intagna som förklarar återfallen inte fängelsestraffet i sig, och att det finns åtgärder som fungerar.

Kanske kan dessa rön översättas till svenska förhållanden, sett till återfallsfrekvensen, som är högre efter korta fängelsestraff. Inom 1 år har exempelvis 61 procent av dem som satt 4-6 månader på anstalt återfallit till skillnad från endast 22 procent av dem som dömdes till fyra år eller mer. En uppsats från Malmö universitet visar att det kan bero på att personalens så kallade motiverande samtal inte blir av på grund av den korta strafftiden och internerna inte heller hinner fullfölja några behandlingsprogram.

Det borde betyda möjligheter att minska återfallsrisken. Exempelvis anpassa strafftiden efter de program som förväntas ge effekt, och göra deltagandet obligatoriskt, som en del av domen. Men förändring är inte endast en fråga om de kriminellas drivkraft. Politikers och myndighetspersoners bristande motivation påverkar också vårt samhälle negativt.

ANNONS

Carin Götblads presskonferens hölls mot bakgrund av Uppsalapolisens bristande resurser att bekämpa de kriminella nätverken med 13 skjutningar i år som följd. Två veckor senare var antalet 15.

Och vad händer när även platser präglade av social stabilitet drabbas, som exempelvis området i universitetsstaden där jag har vänner. I höst har två män skjutits ihjäl i grannskapet och min kompis tonåring misshandlades blodig när han vägrade lämna ifrån sig handskar och jacka. Ett våld vi förr bara upplevde genom nyheternas utrikesrapportering, och sedan kom att förknippa med utsatta förorter, har nått portarna till arbetar-och medelklassens bostadsrätter och radhus.

Om politiker och myndighetspersoner inte agerar nås snart en tipping point då människor inser att otryggheten är deras eget ansvar. Det kommer att förändra våra värderingar och vår syn på varandra men framför allt innebär det att ett mycket större brott begåtts, mot den självklara tilliten att samhället ska ge oss skydd och leverera rättvisa.

ANNONS