Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Bild: Ernst Henry Photography

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Altstadt: Skyll inte på de lågutbildade

    Lågutbildade är det politiska spelets fulkort vilket tillåter opinionsbildare det mest förbjudna; att ställa grupper mot varandra.

    GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

    Redan dagen efter valet var Dagens Nyheter redo att analysera både dess resultat som ständiga problem; gruppen lågutbildade.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    I ett uppmärksammat reportage jämfördes valutgången i två traditionstyngda skåneorter; lärdomsstaden Lund och Svin-Olles Sjöbo. Forskaren Anders Sannerstedt konstaterade att ju lägre utbildning desto troligare att personer röstar på Sverigedemokraterna. Och avslutningsvis varnade en statsvetare tillika infödd i bildningens högborg: ”Man ska verkligen inte tro att Lund är befriat från den här typen av åsikter”.

    Förr satt Socialdemokraterna ensamma med Svarte Petter på hand, alltså gruppen lågutbildade som, enligt borgerliga kommentatorer, satte dumstrut på partiets politik. När sedan delar av LO-kollektivet flyttade sympatier till SD blev alla ense om okunnighet som demokratiproblem. Ett sorts självbevisande folkförakt; att ett parti är undermåligt bekräftas av väljarna och att de är av sämre slag intygas av vilket parti de valt.

    Men i SOM-institutets undersökning ”Sverigedemokraternas sympatisörer” (2014) normaliserar dock Anders Sannerstedt SD-väljaren till en som folk är mest. Lågutbildade är förvisso överrepresenterade men de har jobb, finns i alla inkomstskikt utom längst ner och upp, är inte marginaliserad som grupp, mår bra och karaktäriseras politiskt som en mittenväljare.

    En undersökning från Institutet för Framtidsstudier (2018) bekräftar i mångt bilden. En ”genomsnittlig” sverigedemokrat verkar snarare drivas av en negativ syn på samhällsutvecklingen än sin egen livssituation.

    Men kritik av invandringspolitik kan, till skillnad från motsatsen, ännu inte stå på egna orsaksben som förnuftig slutsats. Det krävs istället psykosociala förklaringar i termer av underliggande personlig brist, från individers människosyn till makronivåns socioekonomi. Med von oben-attityden att lågutbildade inte är självständigt tänkande och rationella utan istället okunnigt utelämnade åt krafter som skrämmer, lockar, lurar och förleder dem.

    En allmän men löjeväckande föreställning då akademiker, intellektuella och kulturprofiler, genom vår samtidshistoria, knappast har visat några prov på att per se vara politiskt tillräkneliga.

    Risken finns att också välutbildade segregerar sig i isolerade filterbubblor. Där valet 2018 tog plats i ett kaotiskt Sverige som just förlorat ett världskrig, kejsardömet fallit, och den unga bräckliga demokratin hotas av nazister och kommunister i ständiga gatustrider. Så kanske bör vi, inför nästa val, diskutera hur de historielösa högutbildade ska skyddas från svartmålande desinformation för att förhindra att de åter utnyttjas av politiska krafter som cyniskt spelar på deras rädsla för tyskt 30-tal?

    Lågutbildade är det politiska spelets fulkort vilket har tillåtit opinionsbildare det mest förbjudna; att ställa grupper mot varandra.