Altstadt: De som har rätt identitet ska kärleksbombas

Det började kännas absurt att jag lovebombade personer endast på grundval av deras identitet, livsstilsval, fritidsaktiviteter, hobbys och subkulturer. Det skriver kolumnisten Ann Charlott Altstadt.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Stockhoms prideparad slog både deltagar- och publikrekord och nu står Göteborg på tur att tåga för ”allas lika värde”.

Min entusiasm dog dock långt innan exempelvis Försäkringskassan blev pridesponsor i hopp om att få samma utdelning som Mark Levengood, vars paradupplevelse återgavs i Expressen: ”Man blir väldigt lovebombad när man går här, man fyller på batterierna för resten av året.”

I takt med rättighetskampens framgångar blev också prideparaden en allt bredare, bekvämare marschväg för både företag och politiker som ville lovebombas med progressiva förtecken. Så i en kritisk krönika i Flamman beskrev jag olusten i att behöva hylla Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Och om SA-ledaren Ernst Röhm skulle ha Go Go-dansat förbi på ett flak skulle jag jubla då han vågade stå för den han är?

ANNONS

Det började kännas absurt att jag lovebombade personer endast på grundval av deras identitet, livsstilsval, fritidsaktiviteter, hobbys och subkulturer. Vad jag såg i prideparaden var självförverkligande upphöjt till politik, alltså en aspekt av det vi idag benämner identitetspolitik.

Den vänsterströmningen dominerar nutidens offentlighet. Men trots att de flesta förstås förstår att exempelvis vår sexualitet eller könsidentifikation varken bestämmer politiska åsikter eller plats i samhällshierarkierna, så vill de identitetspolitiskt lagda tvångsplacera oss inom enhetliga identitetsgrupper i en rangordning där majoriteten förtrycker de olika minoriteterna. Enligt det akademiskt bevandrade avantgardet besitter även vissa sexuella och könsöverskridande identiteter i sig en subversiv kraft att omstörta hela det kapitalistiska och patriarkala samhällssystemet. Paradoxalt nog har makthavare i åratal lovebombat företrädare för dessa idéer då de inte hotar att underminera något, förutom förnuftstänkande och vänsterns klassiska väljarbas.

I teorins praktik så kan dock minoritetsgrupperna eller dess representanter aldrig vinna kampen hur många segrar som än skördas, för då går identiteten som förtryckt förlorad. Målet verkar inte vara att uppnå lika värde utan att avsaknaden ska erkännas med privilegier och särbehandling för organisationer och företrädare.

Så att Pride avslog det nya liberalkonservativa partiet Medborgerlig Samlings utställaransökan belyser identitetspolitikens destruktiva men ofrånkomliga position; att identifiera fiender och hålla Vi mot Dem-linjen intakt. Därför kunde RFSL heller inte bjuda in Jimmy Åkesson till Prides partiledardebatt. Och att SD sannolikt kommer att reformera sin sexualpolitik är inte ett löfte utan ett hot, mot en underdogposition.

ANNONS

Varför kan inte prideparaden våga paja det identitetspolitiska partyt, lämna stadskärnornas ideologiska comfort zones och med parollen om allas lika värde tåga in i verklighetens fientliga territorier? Där kommer dock invånarna knappast att lovebomba Mark Levengood eller fylla hans egobatterier. I orten bland de förtryckta minoriteterna, där homo-och transfoberna är i majoritet, riskerar inte bara Pride utan en hel politisk världsbild att få batteriet urladdat.

ANNONS