Två tankar i huvudet samtidigt. Till synes motstridiga idéer på en gång. Å ena sidan, å andra sidan. Jag vet faktiskt inte riktigt, det är en svår fråga. Lagom, balanserat, nyanserat. Att konstatera att man inte riktigt vet vad man tycker, att frågan är svår, liksom ett tydligt ställningstagande.
Någon som känner igen det från det så kallade offentliga samtalet? Inte? Kanske inte så konstigt för numera handlar det inte så mycket om samtal - om man med samtal menar ett respektfullt och intresserat utbyte av åsikter och tankar i syfte att lära, nyansera och kanske rent av att komma fram till något. Eller bara med bibehållen och ömsesidig aktning konstatera att man inte tycker samma sak och att också det kan vara berikande.
Nej, det är sällan offentlighetens eller de sociala mediernas vanligaste umgängeston. I stället härskar de rappa formuleringarna, föraktet, de hätska elakheterna, cynismen, attackerna och aggressionen.
Debatter mellan politiska meningsmotståndare är "ett annat djur". I en debatt är det primära målet varken att övertyga motståndaren eller att komma fram till en gemensam syn utan att övertyga åhörarna om de egna ståndpunkternas förträfflighet. Den retoriska förmågan, närvaron, snabbheten i repliken, kunnighet och charm är ofta lika viktiga ingredienser som åsikternas halt.
Det betyder inte att man är tvingad att kasta sig över sin motståndare med aggressivitet och förolämpningar. Men det gör man allt oftare. Den politiska retoriken och debattklimatet har blivit mycket hårdare. Meningsmotståndarna hånas och förringas. Argumenten bemöts med hånflin och vassa formuleringar. Praktexemplet är naturligtvis den nyss avslutade serien på tre debatter mellan Hillary Clinton och Donald Trump.
De många Trumpska skändligheterna om kvinnor till trots kunde han inte avhålla sig från ett tarvligt påhopp på sin kvinnliga debattmotståndare i den sista debatten.
– Vilken vidrig kvinna, sa fastighetsmagnaten från New York om Hillary Clinton.
Men skrev du inte alldeles nyligen om den förråade offentligheten, säger kanske någon. Jo, det gjorde jag och citerade Laleh som sagt "the culture of kindness is dying". Men jag kan helt enkelt inte släppa frågan. Den är för viktig för att inte tjata om! Den är viktig för oss men kanske än mer för våra barn. För vilka signaler sänder vi till dem med oförsonlighetens och hatets språk?
På det demokratiska partikonventet i juli berättade Michelle Obama om hur hon och "hennes man" försöker skydda sina döttrar:
Vi insisterar på att det hatfyllda språk som offentliga personer använder i tv inte är representativt för det här landet. Vi förklarar att när någon är elak, eller beter sig som en mobbare, då sänker man sig inte till deras nivå. Nej, vårt motto är: when they go low, we go high - när de sänker sig lågt, då höjer vi oss!
Svåra, stora och angelägna frågor engagerar och rör upp känslor. Det är begripligt. Men det kan inte få innebära att man gör känslor och slagord till argument. DN-krönikören Erik Helmersson skrev för ett tag sedan om det svenska debattklimatet och menade att "slagordet har blivit det nya argumentet". Den vinner som kortar ner sitt budskap till en enda mening, gärna med inledningen "Hur svårt kan det vara".
Vi krymper världens och tidens stora, komplicerade frågor till några tvärsäkra twitterrader och belönas med "likes" och delningar, när vi i själva verket borde ta oss tid, vändra och vrida på frågorna, resonera, ifrågasätta och rannsaka - och låta den rappa kommentaren passera både hjärnans och hjärtas filter.
Det krävs mod att gå sin egen väg. Få vågar.
"I dag vill de mest förutsägbara se sig som rebeller", skrev Nathan Shachar i en betraktelse i DN om Hjalmar Söderberg:
"Hjalmar Söderberg var motsatsen; En äkta rebell i oklanderlig borgerlig dräkt... Han var, såsom ingen har råd att vara det i dag, tillbakadragen. De få gånger han höjde rösten en smula så var det för att varna för nazismen och kommunismen. Över denne diskrete, lite trötte herre och hans livsverk skimrar en aura av stil och noblesse, en inspiration för alla tider."
Vi i media är inte utan skuld. Vi frågar hellre en hårdför än en lågmält resonerande expert, hellre en slagfärdig än en eftertänksam. Och vi frågar inte sällan för att snärja i stället för att ta reda på. Vi ställer åsikt mot åsikt hellre än att ta reda på hur det förhåller sig.
Det värsta med samtidens hätskhet är dock ett slags avhumanisering. Vi ser andra som åsiktsfiender och dårar snarare än som medmänniskor med en annan åsikt.
Det finns motkrafter och motmedel. Dottern var på konfirmationsläger i somras. Mobiler bara en kvart varannan dag. Ungdomarna och deras ledare resonerade om stora och eviga frågor, om mänskliga värden, djupa känslor, tonårens problem och tvivel. Och de talade om kärleksbudskapet, respekten för nästan, allas lika värde, toleransen, tanken på att man duger och är älskad som man är och de fick hjälp att förstå att var och en är värdefull. Och inte minst talade de om förlåtelsen - den som vi har så förtvivlat svårt med i dessa felfinneriets och jagandets tider.
Man behöver inte vara troende för att se den moraliska kraften och möjligheten till ett bättre samhälle i de 2000 år gamla värderingarna.
