Ryssland har trappat upp sin inblandning i Syrien. Strategin har hela tiden varit att understödja Assad, och nu inte bara genom vapenexport utan även med direkt militär inblandning. Kampen mot IS är sekundär och alla Assads fiender kan vara potentiella mål för de ryska bombplanen.
Det vi nu bevittnar är följden av att USA sedan länge har abdikerat från rollen som världsledare. Man kan ha många invändningar mot de amerikanska interventionerna i Mellanöstern de senaste decennierna, men det är svårt att se hur någonting blir bättre av att det är Vladimir Putin som nu tar initiativ i Syrien.
Många västledare har dragit slutsatsen att det inte finns någon militär lösning i Syrien, i alla fall inte utan mångårig närvaro. Erfarenheterna från Afghanistan och Irak avskräcker samtidigt som det är svårt att föreställa sig en politisk lösning som på sikt kan lappa ihop och ena landet.
Allt eller inget, tycks USA och Nato sålunda ha resonerat – det blev i stort sett inget. I brist på vilja och förmåga att göra slut på kriget har Assad fått härja fritt, torterat och dödat många hundra tusen syrier. Samtidigt, och delvis på grund av Assads krig mot sin egen befolkning, har IS och andra jihadistgrupper kunnat växa och bilda svarta hål av ren ondska.
Men det finns ett läge mellan allt och inget, nämligen ”något”: USA och Nato borde för länge sedan ha inrättat en flygförbudszon, till vilken Sverige borde ha gett sitt helhjärtade stöd (alltså inte upprepat halvmesyren från Libyeninsatsen, där flygplanen inte fick skjuta mot mål på marken). Det borde ha skapats ett säkert område inne i Syrien, bevakat av svensk, europeisk och amerikansk militär. Om möjligt under FN-flagg. Det borde ha funnits ett område dit livrädda och utblottade syrier kunnat ta sin tillflykt, där UNHCR och WFP garanterat tillgång till mat, medicin, skolgång och tak över huvudet. Där skulle det givetvis heller inte ha rått något förbud att arbeta och försörja sig.
Många hade velat fly landet ändå, men sannolikt hade färre hamnat sysslolösa och utan rättigheter i flyktingläger i Turkiet, Jordanien och Libanon eller företagit den livsfarliga resan över Medelhavet.
USA tycks nu överväga att ingripa mer resolut i Syrien och Irak. Att Barack Obama släpat benen efter sig, förslöad av sin icke-interventionistiska doktrin, har dessvärre gjort att han och hans allierade nu, utöver allt annat, även måste förhålla sig till rysk militär inne i Syrien. Det försvårar, men omöjliggör inte en flygförbudszon. Däremot krävs fingerfärdighet och diplomati.
Många Nato-länder är beredda att agera. Vem blir den europeiska ledare som kliver fram, offentligt presenterar en konkret plan och därmed sätter ytterligare press på Obama?
