I dag börjar Miljöpartiets kongress i Linköping.Huvudtematrörklimatet, men även frågor som ekonomi och migration ska avhandlas. Det är framförallt när den senare frågan ska diskuteras som det troligen kommer att hetta till. Där har glappet mellan partiets visioner och agerandet i regeringsställning varit stort, något som såväl väljare som medlemmar verkar ha varit missnöjda med.
Inför kongressen har det bland annat lagts motioner om att häva Sveriges återvändandeavtal med Afghanistan och att införa en allmän flyktingamnesti. Man ska vara försiktig med att döma ett parti efter enskilda motioner då många brukar avslås på kongressen och därmed inte blir partiets linje. Vad som är intressant här är resonemanget från partistyrelsen.
Partistyrelsen har yrkat avslag till motionerna som nämns ovan. Maria Ferm, gruppledare i riksdagen och talesperson i migrationsfrågor, motiverar det med att man tror att förslagen inte skulle vara genomförbara.
”Det är redan så långa handläggningstider för asylansökningar och en amnesti skulle riskera att fördröja det ytterligare. Vi ser också att det inte finns några politiska möjligheter att få igenom något sådant.” (DN 21/5).
Att Ferm inte argumenterar utifrån vad somurhennes perspektiv kan anses vara moraliskt rätt, utan utifrån vad som är genomförbart, är illustrativt för den resa som Miljöpartiet har gjort i regeringsställning. Men alla har inte velat följa med på den resan, vilket bland annat visas i missnöjet mot valberedningens förslag till partistyrelsen.
En grupp inom partiet har kritiserat valberedningens förslag och kommit med en alternativ lista. På den har partitoppar som Alice Bah Kuhnke och Per Bolund petats till förmån för mindre kända namn. Gruppen säger sig vilja sprida makten och öka interndemokratin.
Vilket förslag som vinner återstår att se. Det är dock inte första gången som interna kritikerhävdaratt partiet skulle vara för toppstyrt. I en debattartikelförklarade16 lokala miljöpartister att det har skett en utveckling från ”...en demokratisk gräsrotsrörelse med transparenta beslutsprocesser och högt i tak till en toppstyrd organisation som är intolerant mot oliktänkande.” (SvD 2/12 2016).
Den största interna konfliktlinjenåterfinns inte i de politiska sakfrågorna. Det är i frågan om vilket slags parti Miljöpartiet ska vara som detråder oenighet. Visionärer eller pragmatiker? Oppositionsparti eller regeringsunderlag?Hur man svarar på dessa frågor kommer att bli avgörande för partiets framtidamöjligheter.
