Hur mycket invandring tål Sverige? Frågan rönte stor kritik när den ställdes i en partiledardebatt i SVT:s Agenda år 2012. Några månader tidigare hade den dåvarande migrationsministern Tobias Billström (M) framhållit att "Integrationen påverkas väldigt mycket av mängden människor som kommer till Sverige. /…/ Därför måste vi diskutera volymerna". Vad som sedan hände är historia, Billström togs i örat av statsminister Reinfeldt och volymdebatten blev tabu.
Att den allmänna acceptansen för en stor migration sammanhänger med uppfattningen om hur pass framgångsrik integrationen är kan knappast betraktas som kärnfysik. I ett land som Sverige, med betydande jämlikhetsideal, aktualiseras frågan om vilket slags samhälle vi mottar människor till mer än i andra länder.
Man kan bemöta Agendas volymformulering på olika vis. Man kan anse att den är olämplig eftersom det är människors behov av en fristad som i alla lägen avgör. Med andra ord, en kåkstad i Sverige är bättre än en i Syrien, det viktiga är att vi ger människor möjlighet till ett nytt liv, hur det livet gestaltar sig är av sekundär betydelse. I praktiken innebär denna position ett ställningstagande för fri invandring i en värld där krig och fattigdom är vardagen för miljoner människor. Sådan invandring är emellertid oförenlig med en välfärdsstat som den vi känner i dag, vilket innebär att risken för parallella samhällen, med en etnifierad underklass som resultat, är överhängande.
Om man inte intar den redogjorda positionen kan man istället anse att de senaste årens rapporter om växande utanförskap, arbetslöshet, låga skolresultat och "no go-zoner" ger en fingervisning om att Sveriges förutsättningar att klara en fortsatt stor migration börjar krackelera. Tittar man på det ekonomiska läget för det gångna året, och beaktar de kostnader som prognostiserats för kommande år, kan man argumentera för att Sverige inte klarar av mer nu. Därför bör man under en period strama åt, genom att exempelvis enbart ta emot kvotflyktingar, och rikta om insatsen för att bistå fler på plats.
På senare tid har frågan om när, inte om, SD går om M formulerats av allt fler. Så länge inget av de etablerade partierna ger de väljare som är för det andra synsättet i tankeexemplet ovan ett riktigt alternativ kommer flödet till SD att fortsätta.
Det glapp som uppstått mellan medborgarna, som tycks helt medvetna om denna intressekonflikt, och medierna och de folkvalda som helt förnekar den, är oroväckande. Förtroende tar lång tid att bygga, är ett sällsynt inslag på många håll i världen, och ska sannerligen inte tas för givet.
Det vilar ett stort ansvar att bygga förtroendet på nytt. Det innebär bland annat att sluta slira på sanningen, inte minst ifråga om lönsamhet. Om nu dagens migration inte är en belastning, utan tvärtom en vinst, borde man väl inte från politiskt håll tvinga kommunerna, eller andra länder, att ta emot människor? Varför ens blanda lönsamhetsargument med rätten till asyl?
Dagens mottagarsystem befinner sig på bristningsgränsen. Kommunerna har länge slagit larm om en alltmer omöjlig ekvation, praktiskt såväl som ekonomiskt. Personligen har jag alltid sällat mig till de som förespråkat öppna gränser. Människor väljer inte var de föds, därför borde de få välja var de ska leva. Det betyder inte att de nödvändigtvis per automatik har rätt att bli försörjda av det land de kommer till. Asylrätten handlar om skydd, inte rätt till ekonomisk välfärd.
Jag inser emellertid att min hållning är av det visionära slaget och, som jag tidigare skrivit, står vi inför ett vägval med långtgående konsekvenser oavsett vilken slutsats vi landar i. Jag vet inte längre vad jag tycker. Valet står mellan ett stormaskigt skyddsnät, låga löner och en möjlighet för alla som vill, att komma hit, eller gränser som utestänger världens hjälpbehövande så att vi kan bevara vår jämlika välfärdsstat. Frågan politikerna ärligt måste besvara är om det är den svenska modellen eller migrationen som behöver förändras?
