Det är svårt att finna orden, också för en vars jobb det är att göra just det. Den blodiga terrorattacken mot den franska huvudstaden under fredagskvällen är ett av de värsta dåden i Frankrike och Europa sedan andra världskriget. Den franske presidenten François Hollande pekade under lördagen ut terrororganisationen IS som ansvarig för blodbaden som han kallade för en "krigshandling".
När den franska satirtidningen Charlie Hebdo drabbades av terror i början av året var det särskilt utpekade människor som terroristerna riktade in sig på i ett försök att kväsa yttrandefriheten. Fredagens attack, mot människor som avnjöt en konsert, fotbollsmatch eller god middag, är ett angrepp mot det öppna, demokratiska och sekulära Frankrike som sådant.
Det som hände i Paris kan också hända här. I december år 2010 gjordes ett försök som tack och lov inte dödade fler än förövaren. Hur ser vår förmåga att hantera en liknande situation som den i Frankrike ut? Terrorismforskaren Magnus Ranstorp har länge påtalat att naiviteten i den svenska terrordebatten är skrämmande stor, samtidigt som heltäckande lagstiftning på området fortfarande saknas. Sverige ligger långt efter andra länder, som Frankrike, trots att vi har flest IS-krigare per capita i EU efter Belgien. Många av dessa kommer från Göteborg.
De som utförde fredagens attacker mot oskyldiga människor, som firade helg, skydde inga medel. Det var människor som var beredda att gå i döden för sin extremistiska övertygelse. Det är svårt att inte känna uppgivenhet gentemot en sådan fiende. Vilket är precis vad de vill: att sprida skräck. Målet måste bli att störta IS med militära insatser. Det öppna samhället är aldrig starkare än sin svagaste länk, därför måste vi som tror på livet aldrig tumma på försvaret av friheten.
Men i dag är det svårt att finna orden, också för en vars jobb det är att göra just detta.
