Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra har inte haft en enkel start som partiledare. Att ärva tronen efter Fredrik Reinfeldt - först helgonförklarad, numera med glorian alltmer på sned - hade varit en utmaning för de flesta. Men i söndagens partiledardebatt intog Kinberg Batra spelplanen med en större entusiasm än på länge. En central ingrediens i en välfungerande demokrati är en livskraftig opposition. Att opponera är inte att lägga meningslösa tillkännagivanden i riksdagen eller att i bombastiska ordalag kritisera regeringen för dess handlingsförlamning, samtidigt som man ingått överenskommelser om att släppa igenom vad som helst som bakas in i budgetmotionen.
På torsdag inleds partiets stämma i Karlstad. Innerst inne är nog Kinberg Batra överlycklig över fredagens kristdemokratiska beslut om att lämna Decemberöverenskommelsen. Utan KD hade risken varit stor att frågan fortsatt att sjuda internt. För Kinberg Batra, som ingick överenskommelsen i fjol till skillnad från Ebba Busch Thor, hade en diskussion likt den som fördes i KD inneburit en betydande prestigeförlust. En sådan har den moderata partiledaren inte råd med.
Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé uttryckte i samband med att stämmohandlingarna presenterades att: "Våra reformer och förslag fokuserar på att bryta det nya utanförskapet, skapa förutsättningar för fler jobb och ökad konkurrenskraft, lägga grunden för en ansvarsfull integrations- och migrationspolitik samt bidra till ett tryggare samhälle". Det nya utanförskapet?
Såväl regeringen som alliansen lider av allvarliga trovärdighetsproblem i migrationsfrågan: regeringen å ena sidan eftersom den ihärdigt upprepar att alla som kommer hit måste få jobb och bostad (någon däremot?) samtidigt som den inte kan förklara hur det ska gå till i praktiken. Alliansen å andra sidan, som suttit vid makten i åtta år utan att lyckas bryta det alltmer etnifierade utanförskapet – trots att migrationen var mindre då.
Problemet för Moderaterna i dagsläget är, givet den undermåliga konkurrensen från regeringen, inte att det saknas konstruktiva reformförslag. Problemet är att förslagen inte står i proportion till utmaningarna. De moderata väljare som efter decennier lämnat partiet till förmån för SD har inte gjort det för att de plötsligt identifierar sig med berusade män som springer runt med järnrör på stan. Så länge partiledningen inte förstår varför dessa väljare lämnar kommer tappet fortsätta och de konstruktiva förslagen aldrig kunna omsättas i praktisk politik.
