Hur hade migrationspolitiken sett ut om inte SD funnits? Vilken slags migrationspolitik hade vi haft om vi vaknat upp en morgon utan att kunna minnas hur det var i går, om vi så att säga hade tvingats börja om från noll? Hade vi skapat samma system som vi har i dag? Det är en omöjlig fråga att besvara men den stämmer till eftertanke i en tid när politikerna försöker akutsläcka de bränder som är resultatet av många års konflikträdsla.
Vid tisdagens presskonferens meddelade statsminister Stefan Löfven (S) och vice statsminister Åsa Romson (MP) att Sverige under de senaste två månaderna tagit emot 80 000 asylsökande. Därför kommer Sverige anpassa svensk utlänningslagstiftning tillfälligt till EU:s miniminivå. En gråtande Romson förklarade att hennes verklighetsbild förändrats på senare tid men att ingen kunnat förutse utvecklingen. Det sista är en sanning med modifikation.
Läs också: Direktrapporten från presskonferensen
Därutöver vill regeringen införa åldersbestämning av ensamkommande barn och ungdomar, utökade id-kontroller på all kollektivtrafik till Sverige, tillfälliga uppehållstillstånd för alla skyddsbehövande förutom kvotflyktingar och barn och barnfamiljer som registrerat sin ansökan innan tisdagens förslag presenterades. Rätten till anhöriginvandring liksom försörjningskraven kommer att skärpas och en ny boendeform Ibo införas som ska möjliggöra för privatpersoner att erbjuda flyktingar boende.
Statsministern påtalade flera gånger under pressträffen att Sverige nu behöver ett "andrum" och att de drastiska åtgärderna syftar till att antalet asylsökande till Sverige ska minska. Det uttalade syftet med förslagen är således att göra Sverige mindre attraktivt som flyktingland i jämförelse med övriga EU. Tisdagens besked är historiskt, inte minst eftersom regeringen öppet erkänner målkonflikten mellan stor migration och välfärd. En målkonflikt som tappert förnekats från såväl politiskt som journalistiskt håll under lång tid.
Redan i mitten av 1960-talet utvecklade professor Everett Lee en migrationsmodell, "push-and-pull-model", som syftar till att förklara varför människor flyttar från ett område, så kallade push-faktorer, som en följd av negativa förhållanden, till ett annat område, pull-faktorer, på grund av positiva förhållanden. Att Sveriges generösa migrationspolitik utgjort en pull-faktor råder det inga tvivel om, vilket förklarar regeringens nyfunna åtstramningsiver. Flyktingkrisen är en katastrof ur många perspektiv, inte minst för de flyende, men den leder med små steg till en tillnyktring av politiken där uppenbara målkonflikter inte längre kan negligeras. Det som var politiskt omöjligt för ett halvår sen är politiskt nödvändigt nu.
