Trots flera skärpningar sedan år 2006 av våldtäktslagstiftningen är det många som anser att alltför få anmälningar leder till fällande dom i Sverige. Därför tillsatte den dåvarande borgerliga regeringen en utredning år 2014 som fick i uppdrag att undersöka möjligheterna att införa en så kallad samtyckesreglering. Utredaren Mari Heidenborgs förslag ska lämnas till regeringen i oktober.
I samband med Svensk Juristtidnings årsmöte i måndags meddelade Heidenborg att ett förslag som bygger på samtycke och frivillighet kommer att läggas fram. Det nya brottet föreslås bli ”sexuellt övergrepp” i stället för ”våldtäkt” och till skillnad mot i dag inte kräva hot, våld eller utnyttjande av någon som varit berusad.
Man ska inte underskatta betydelsen av normerande markeringar från lagstiftarens sida, men frågan är vilken effekt en samtyckesreglering skulle få i praktiken. Det som karakteriserar svåra våldtäktsmål är ord mot ord-situationer, avsaknad av vittnen helt eller delvis, liksom ett komplicerat bevisläge.
Dessutom finns en uppenbar risk för att en samtyckeslagstiftning i ännu högre utsträckning skulle flytta fokus mot offret och därmed bort från den tilltalade, liksom att det uppstår problem med oskuldspresumtionen, det vill säga den för rättsstaten grundläggande principen om rätten att behandlas som oskyldig tills motsatsen har bevisats.
År 2010 startades en diskussion om sexuella gråzoner under hashtagen #prataomdet på Twitter. Bakgrunden var de ifrågasättanden som uppstod efter två kvinnors anmälan om sexualbrott mot Wikileaks grundare Julian Assange. De berättelser som spreds på sociala medier vittnar om många svåra gränsdragningar som är högst relevanta att beakta för den som förespråkar en samtyckeslagstiftning. Vad är ett samtycke? I vilken form ska det uttryckas för att anses giltigt? För hur lång tid gäller det; ett samtycke som gavs för ett samlag i går kväll, gäller det för sexuella aktiviteter i morgon bitti?
För att en samtyckesreglering ska få önskad effekt, det vill säga att fler skyldiga ska fällas, måste den underlätta nuvarande tolknings- och tillämpningsproblem. Om den inte gör det, trots de goda intentionerna, blir det bara en symbolåtgärd som i praktiken kan resultera i att placeringen av bevisbördan förskjuts.
Problemen med rättskipningen ifråga om sexualbrott beror inte på brister i den faktiska lagstiftningen, vilket inte minst Advokatsamfundet påtalat, och kommer dessvärre därför inte heller att lösas av en samtyckesreglering. Oavsett hur gärna politikerna än vill.
