Alice Teodorescu: Rundgång i inrikespolitiken

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

I den kinesiska kulturen anses efterhärmning vara den finaste komplimangen. Vill man vara snäll kan man hävda att svenska politiker blivit riktiga föredömen i konsten att ge varandra komplimanger - sällan har väl piratkopieringen av motståndarens åsiktsregister skett så oförblommerat. Snart sagt varje opinionsmätning renderar ett politiskt utspel som sällan säger något om den önskade färdriktningen, men desto mer om vilka väljargrupper partierna drömmer om att få erövra från varandra.

Några illustrativa exempel från veckan: Statsminister Stefan Löfven (S) meddelade att regeringen önskar se fler ålderskontroller av asylsökande, varpå Moderaternas migrationspolitiske talesperson Johan Forssell svarade att han krävde den sortens åtgärder redan i oktober (Expressen 23/2).

ANNONS

Hösten 2013 lade Mattias Karlsson (SD) en motion som innebar obligatorisk samhällsorientering för nyanlända. Det förslaget möttes med protester från bland andra dåvarande arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (M).

I veckan presenterade Svantesson och partiledare Anna Kinberg Batra ett förslag om krav på samhällsorientering. På en direkt fråga om varför Moderaterna ställde sig kritiska till det forna SD-förslaget för två år sedan svarade Svantesson: "Vi har ju omprövat vår politik, och vi ser stora problem nu med integrationen. Väldigt många har sökt sig till Sverige, och då är det viktigt att de som kom förra året och året innan får ta del av viktig samhällsinformation." (Expressen 23/2).

Omprövning är bra, det är mänskligt att fela. Men det förklarar inte varför omprövningen kommer nu - problemen med integrationen uppstod knappast i går. Tvärtom gick ju alliansregeringen till val år 2006 på att minska utanförskapet.

Faktum är att Moderaterna tillsatte en arbetsgrupp mot utanförskap och segregation i november 2007. Arbetsgruppen leddes av Tobias Billström (f.d. migrationsminister), Ulf Kristersson (f.d. socialförsäkringsminister) och nämnda Elisabeth Svantesson. I slutrapporten som presenterades på DN Debatt (16/2- 09) föreslogs bland annat ett europeiskt asylsystem, en rättssäker asylprocess där den som fått avslag ska lämna landet, obligatorisk introduktion för nyanlända samt grundläggande kunskaper i svenska som ett krav för medborgarskap.

ANNONS

"Svensk migrations- och integrationspolitik har misslyckats. /.../ I Sverige har vi trivialiserat det svåra, i stället för att erkänna att med allt det lockande och mänskliga följer problem som ett bra invandrarland måste våga se i vitögat.", skrev alltså Moderaterna i februari 2009.

Men det är inte bara Moderaterna som lyckats med konststycket att opponera mot sin egen, forna politik (när den efterapats av SD) för att sedan, efter valet 2014, driva i en riktning som påminner om positionen före valet 2006. Socialdemokratraternas historiska åtstramning i höstas är ungefär lika sensationell som den som genomfördes år 1989 och som kommit att kallas för Luciabeslutet.

Hösten 1989 hade 5 000 turkbulgarer anlänt till Sverige, varför prognosen pekade mot att omkring 29 000 personer skulle söka asyl innan årets utgång. I riksdagen anförde det ansvariga statsrådet Maj-Lis Lööw (S) att: ”Ökningen av antalet asylsökande i Sverige har föranletts av flera samverkande faktorer; den snabba handläggningen av asylansökningar, bra mottagning i kommunerna och en generös lagstiftning. Detta har gjort det naturligt för många att söka asyl i Sverige i stället för i andra länder i Europa. Vi har nu nått gränsen för vad vi klarar av. Skall vi framöver på ett bra sätt bereda en fristad åt dem som behöver den allra mest, måste vi i dag inskränka möjligheterna för andra att få uppehållstillstånd i Sverige” (protokoll 1989/90:46).

ANNONS

I den historiska backspegeln skymtar därmed följande: den borgerlighet som anklagas för att fiska i grumligt vatten har genomfört de mest väsentliga liberaliseringarna av svensk migrationspolitik genom upphävandet av Luciabeslutet år 1991 och 2008 års arbetskraftsinvandringsreform. Samtidigt har de socialdemokratiska regeringarna genomfört de mest betydande åtstramningarna 1967-68, 1989 och nu senast i fjol.

Sittande regering med Miljöpartiet i spetsen, som bidrog till att skapa Sveriges mest generösa migrationspolitik under alliansregeringen, har nu återgått till en politik som i både ord och handling förkroppsligar den tabubelagda volympolitiken. Vem är egentligen mest för alla människors lika värde? Och varför detta behov att ständigt markera mot varandra, att påtala vem som var först och vem som kopierar vem, när det är helt uppenbart att det knappast är värderingarna som styr?

Med handen på hjärtat, vem kan svara på vilken ideologisk övertygelse som statsminister Stefan Löfven (S), vice statsminister Åsa Romson (MP), numera "allt-i-allo-ministern" Ylva Johansson (S), eller för den delen Anna Kinberg Batra (M) eller Annie Lööf (C) aldrig skulle kunna överge? Vilken politisk fråga som de skulle kunna tänkas avgå för? Det sägs att väljarna blivit otrogna sina partier, frågan är om det inte är partierna som bedragit sina väljare mest.

ANNONS

ANNONS