Är barn en mänsklig rättighet? I veckan föreslog regeringen att ensamstående kvinnor ska kunna erbjudas hjälp med insemination och provrörsbefruktning. Lagförslaget, som samlar stöd från alla riksdagens partier med undantag för KD och SD, väntas träda ikraft nästa år.
Enligt nuvarande lag erbjuds enbart kvinnor som är gifta eller sambos rätt till assisterad befruktning. Omkring 800 svenska kvinnor åker utomlands, exempelvis till Danmark, för att få hjälp. I ett debattinlägg skriver flera ministrar att kvinnorna som åker gör det för att de inte erbjuds samma möjligheter i Sverige "eftersom svenska regler för sådan behandling fortfarande utgår ifrån att det krävs två föräldrar för att uppfostra ett barn" (SVT Opinion 21/5).
För det första, att något är tillåtet i ett annat land är ett svagt argument för att legitimera en lagändring. Att det är okej att aga barn i ett annat land utgör inte skäl för Sverige att ta efter. Att något är tekniskt eller medicinskt möjligt är heller inte detsamma som att det är principiellt rätt och riktigt.
För det andra, visst kan man ifrågasätta om det verkligen krävs två föräldrar för att uppfostra ett barn. Men då kan man sannerligen undra varför debatten om fördelningen av föräldrapenningen som ett av sina argument framhåller vikten av bägge föräldrars närvaro i barnets liv. Är pappor viktiga på riktigt eller bara när syftet är att uppnå ett annat mål, som exempelvis jämställdhet?
För det tredje, frågan om singelinsemination är inte en medicinsk fråga. Den är etisk och juridisk. Den handlar om kvinnans rätt att på förhand frånta sitt barn rätten till fadern. Det handlar således om vilka inskränkningar staten ska få lov att göra från principen om likabehandling av människor, i detta fall barn som inte kan föra sin talan. Nu kommer någon invända att många barn växer upp utan bägge föräldrar också i dag, vissa efter skilsmässor, ytterligare några av andra skäl. Någon kanske också invänder att en kärleksfull förälder är bättre än två dysfunktionella.
Alla dessa invändningar kan ha relevans. Men frågan handlar inte om huruvida man kan få ett bra liv som barn till en ensamstående förälder eller hur kvalificerad en enskild kvinna kan vara för att hantera ett ensamt föräldraskap. Frågan handlar om den frånvarande pappan, han vars frånvaro ingen kan kompensera för. Att en pappa inte vill kännas vid sitt barn, att han är död eller har en annan familj är en stor sorg att bära. Att pappa inte ens är ett alternativ, att pappas frånvaro är mammas val, är långt värre. Varför staten, som borde agera ombud för barnets intresse precis som den gör ifråga om adoptioner eller faderskapsutredningar, genom lagstiftning ska normera denna omständighet är obegripligt.
Givetvis är det lätt att hysa sympati med en barnalängtande kvinna. Att vilja men av olika skäl inte kunna få barn är sannolikt bland det värsta som finns. Samtidigt kan man fråga sig varför barnlösa kvinnor inte i högre utsträckning försöker adoptera barn som redan existerar? Det ter sig nämligen något märkligt att kvinnans längtan efter ett biologiskt band till sitt barn ska väga tyngre än barnets behov av ett biologiskt band till sin pappa.
Man kan också fråga sig hur denna rätt för kvinnor att bli ensamstående föräldrar kommer påverka diskussionen om mäns rättigheter. Ska de ges rätt till surrogatmammor eller, om tekniken tillåter framöver, artificiella livmödrar? Man kan också fråga sig om kostnadsaspekterna, ska kvinnor som inte är infertila av medicinska skäl konkurrera om resurserna med dem som de facto är det? Och ska kvinnor som väljer ett ensamt föräldraskap ha rätt till statligt underhållsstöd för barnets försörjning trots att staten i lag godkänt upplägget?
Frågan om inseminering av ensamstående kvinnor ställer en rad frågor kring individens frihet på sin spets. Den vuxna kvinnans rättigheter mot barnets. Det hade varit klädsamt om fler vågade genomlysa sakfrågans komplexitet. Barn har rätt till sina föräldrar, föräldrar har inte rätt till sina barn.
