Under torsdagens utdelning av Stora journalistpriset slog det mig att det första jag gjorde när jag kom in i lokalen var att försäkra mig om var närmsta nödutgång fanns. När filmen som sammanfattade året som gått inleddes med scener från terrorattacken mot den parisiska satirtidningen Charlie Hebdo, och avslutades med förra fredagens blodbad i samma stad, gick en rysning genom kroppen. Kvällen innan gick jag från GP:s redaktion, förbi centralen, förbi NK, längs med Avenyn. Poliser överallt. I mobilen rullade SÄPO:s presskonferens där säkerhetspolischefen Anders Thornberg motiverade beslutet om att höja hotnivån från tre till fyra på den femgradiga skalan.
Under torsdagen framträdde äntligen statsminister Stefan Löfven med en rad förslag som syftar till att underlätta terrorbekämpning. Utökad kameraövervakning, hemlig dataavläsning och kontroll av biometri i pass. Enligt statsministern har Sverige varit naivt när det kommit till frågan om terrorism, inget har gjorts före hösten år 2014. "Kanske har det varit svårt att acceptera att det mitt ibland oss finns svenska medborgare som sympatiserar med mördarna i IS", framhöll Löfven. Det är läge att påminna statsministern om Socialdemokraternas och Vänsterpartiets agerande år 2008 när FRA-lagen skulle klubbas igenom. Påståendet om att den rödgröna regeringen kom till ett odukat bord är således en sanning med modifikation.
Men det är inte bara historielösheten som är allvarlig i statsministerns uttalande. På sistone tycks det ha blivit högsta mode att ursäkta senfärdigt agerande med naivitet. Löfven är dessvärre inte ensam. I en intervju i tidsskiften Neo (nr 3 2015) förklarade den tidigare integrationsministern Erik Ullenhag (FP), bland annat ifråga om IS-rekryter, att: "Vi har anledning att reflektera över att vi var lite naiva". Också partiledaren Jan Björklund har sällat sig till skaran: "Vi måste erkänna att vi har varit naiva när det gäller Putin" (TV4 3/9-2014).
Efter terrorattackerna i Paris och Köpenhamn i början av år 2015 konstaterade inrikesminister Anders Ygeman, apropå Uppdrag gransknings reportage om jihadisterna från Göteborg, att: "Vi har varit för naiva inför hotet som radikaliseringen och IS har utgjort i Sverige" (SVT 22/4- 2015) samt att: "Vi har varit naiva och trott att antisemitismen till hör historien. Vi har inte tagit matchen och stått upp för judarna" (DN 28/2-2015).
Missförstå mig rätt; alla kan vi missbedöma en situation, dra felaktiga slutsatser, föreslå fel åtgärder. Att erkänna sina misstag är en dygd. Problemet är att det här beteendet, som återfinns över hela den politiska skalan, är symptom på något större och allvarligare än lite mänskligt felande i största allmänhet. Att vara naiv är lite fint i Sverige. Den som är naiv menade väl men förstod inte bättre eftersom den är så snäll och tillitsfull. Det olycksbådande i sammanhanget är emellertid att det sällan handlar om okunskap rörande de frågor man senare pudlar ifrån.
Tvärtom har det i alltför många fall funnits gott om fakta som demonstrativt ignorerats. Den förra socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlin svarade däremot ovanligt rakryggat och utan omsvep i en intervju i Expressen (1/5-2015) att: "När det gäller hederskulturen förbannar jag mig själv, den socialdemokratiska rörelsen och samhället i stort. Den var ett exempel på att man medvetet fegade ur en diskussion för att man var rädd för att sammankopplas med fel debattörer. Och därför svek man de utsatta tjejerna."
På frågan om hur det kommer sig att den extremistiska utvecklingen kunnat gå under radarn i Sverige svarar Sahlin, numera regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism, att: "Dels har en stor del av myndighets-Sverige abdikerat från våra förorter. Dels har vi en beröringsskräck med religion. Debatten gör halt därför att man är för okunnig och för feg för att utmana den extrema tolkning av en religion som IS bygger på, men som också finns i vårt land."
Det finns flera exempel på politiker som försökt, däribland Nalin Pekgul (S), Mauricio Rojas (FP), Amineh Kakabaveh (V). Gemensamt för dem är att de har utländskt påbrå, är modiga och kunniga. Varför har så få lyssnat på dem?
Svenska politiker är inte ädlare än andra, däremot är de osedvanligt fega. När de ursäktar sig med hänvisning till naivitet hoppas de signalera att de genomgått en viktig mognadsprocess. Därigenom hoppas de återskapa ett alltmer kantstött förtroende. Jag tror att effekten blir den motsatta i takt med att det blir allt tydligare att politikerna har tittat åt annat håll för att slippa hantera besvärliga frågeställningar eller komplexa intressekonflikter. Att de med övertygelse kan argumentera för det inhumana med gränskontroller för att bara dagar senare, när verkligheten hunnit ikapp dem argumentera för vikten av desamma, är bara genant.
Kära politiker, ni har inte varit naiva. Ni har varit fega, inkompetenta och ansvarslösa. Därför sitter jag i en sal med några av Sveriges främsta journalister och är rädd.
