Solen sken när jag var på väg tillbaka till kontoret efter lunchen i onsdags. På några meters håll såg jag två män knuffa en man som låg på marken. De stod på varsin sida om honom och turades om. Den liggande mannen rullade fram och tillbaka. Solen sken. Människor passerade. De stående männen böjde sig ner och samlade på sig den liggande mannens tillhörigheter. Sedan gick de obekymrat iväg. Jag hann tänka att det säkert rörde sig om "vanligt" killgruff. Eller en filminspelning. Händelsen utspelade sig som i slowmotion, mitt på blanka dagen, mitt i centrala Göteborg.
Jag skyndande fram till den uppenbart chockade mannen och frågade om han behövde hjälp. Några förbipasserande kvinnor stannade också till. Ringer man 112? Eller direkt till polisen? En anhörig till mannen dök sedan upp och vi andra återgick till vårt.
Men jag har inte kunnat släppa det som hände. För några år sedan fotograferade jag två killar som urinerade i en tunnelbanestation i centrala Stockholm. I rusningstrafik. Ingen reagerade. När de såg att jag fotograferade dem kom de fram till mig och väste att jag skulle radera fotot. "Jävla afro, muslim". "Jag kissar i varje fall inte inomhus", svarade jag livrädd. De spottade. Ingen gjorde något.
Man vet aldrig hur man kommer reagera i den här sortens situationer. Men det skrämmer mig att många är så avtrubbade, eller kollektivt rädda och otrygga, att de kan se åt ett annat håll när en medmänniska skadas eller förolämpas. Det skrämmer mig att jag sett liknande händelser så många gånger i det offentliga rummet att min första tanke är att det nog handlar om "vanligt" killgruff, eller att det måste vara en filminspelning.
Sverige är ett paradoxalt land - individualistiskt och kollektivistiskt på samma gång. Ett land där vi alltid förlitar oss på någon annan. Varför ska jag ta ansvar - det kan väl staten, skolan, grannen göra? Denna hållning går igen på gatan, på tunnelbaneperrongen, i politiken. Få vågar betala priset för att stå upp för det de tror på eller säga ifrån. Konsekvensen kan ju bli att man själv råkar illa ut. Bättre då att göra som alla andra, springa åt samma håll.
Det talas mycket om vikten av att stå på de svagas sida, att värna det öppna och fria samhället, att stå upp för alla människors lika värde. Men att tala kostar inget. Det är i det oväntade ögonblicket som kräver handling som individen och samhället prövas. Frågan är hur vi vill att omgivningen ska agera den dagen vi själva blir utsatta?
