Alice Teodorescu: Moderaternas stora dilemma

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Alliansens och Moderaternas historiska framgångar har varit mycket viktiga för Sverige. Men dessvärre skulle det inte dröja länge innan makthungern, som man hånat Socialdemokraterna för, skulle börja skymma sikten för den gedigna reformpolitik som man en gång vann valen på. Under den första mandatperioden var idéerna många och de parlamentariska förutsättningarna i riksdagen gynnsamma. Under den andra mandatperioden styrde man i minoritet, idéutvecklingen stagnerade, konturerna suddades ut.

Under den gångna Almedalsveckan har det varit tydligt att de borgerliga partierna famlar efter en ny, skarpare silhuett. Flera partiledare, liksom före detta ministrar, har visat prov på välbehövlig självkritik. Självinsikt och ödmjukhet är eftertraktade drag, hyckleri är det inte. Därför blir det lätt löjeväckande när det står klart att politiker, av strategiska skäl, agerat i strid med de egna övertygelserna. Jag syftar exempelvis på besluten att ducka arbetsrätten, värnskatten, den havererade integrationen. Sannolikheten är stor att liknande utspel kommer den dagen Decemberöverenskommelsen väl faller, även om vi under tiden får hålla till godo med allianspartiernas gestaltning av historiens mest handlingsförlamade opposition.

ANNONS

Fredagen var Moderaternas dag i Almedalen. Förväntningarna på Anna Kinberg Batras första tal i Visby var höga, inte minst efter såväl Annie Lööfs som Ebba Busch Thors tydligt ideologiska framställningar. Inför valet år 2006 var utanförskapsbegreppet dominerande i den moderata debatten. Lösningen presenterades i form av arbetslinjen. I takt med att segregationen växte och de åtgärder som vidtogs visade sig förhållandevis verkningslösa, bland annat som en följd av det konstanta inflödet av nya människor, avklingade viljan att skildra utanförskapet. Istället talade man om alla de utlandsfödda som dagligen gick till jobbet och om vikten av öppenhet, som om ökad sysselsättning och växande arbetslöshet inte kan samexistera.

Läs också:Analys: Anna Kinberg Batra vill sänka skatten

Nu är det förstås inte de utlandsfödda som går till jobbet som bidrar till utanförskapet, vilket alla läskunniga väljare inser. Dessvärre bidrog, inte minst Fredrik Reinfeldt, till en återvändsgränd i en av samtidens viktigaste samtal. Detta i ett läge när behovet av att våga tänka nytt var som störst. Detta trots att Moderaterna väl visste att toleransen för migrationen bygger på hur väl integrationen fungerar.

Under Anna Kinberg Batra avser partiet emellertid åter att fokusera på utanförskapet. Det är en insiktsfull analys. Moderaterna vill satsa 10 miljarder på ett samlat reformpaket som bland annat innehåller ett första-jobbet-avdrag, en skattesänkning som riktas mot de med låga inkomster, höjda aktivitetskrav på invandrade med etableringsstöd och försörjningsstöd, liksom diverse utbildningssatsningar. Skattesänkningarna beräknas ge 10000 nya jobb vilket givetvis är bra men långt ifrån tillräckligt om man betänker rådande arbetslöshet i den utvalda gruppen. En grupp som dessutom sannolikt kommer växa som en effekt av den stora migration som prognostiserats.

ANNONS

Dessvärre riskerar de riktade insatser som föreslås, som var för sig är vettiga, mest framstå som ett lapptäcke av halvmesyrer. Det Sverige framför allt behöver är generella åtgärder som tar hänsyn till ett modernt samhälle med mindre homogenitet. Men stickandet av lapptäcket är inte, ur det kortsiktiga perspektivet, partiets största problem. Det riktiga dilemmat är det stora tappet till SD. Ett tapp som förmodligen bara kan stoppas av en seriös diskussion också om migrationens omfattning, något som givet Sveriges reglerade invandring inte borde vara så kontroversiellt som det blivit.

I sitt tal lyfte Kinberg Batra den svåra situationen i Grekland och framhöll att”förtroende för politiska och ekonomiska system tar lång tid att bygga upp men kan snabbt raseras. Och när ekonomin och samhället inte fungerar och levererar är det vanliga löntagare och pensionärer, och den som behöver samhällets hjälp som mest, som kommer i kläm.”

Kanske en iakttagelse värd att applicera också på den politiska situationen i Sverige?

ANNONS