Malmös ansvariga har blundat för hotet från jihadismen. Kritiken är Mona Sahlins, som är nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, och riktas mot kommunen efter att det blivit känt att den 23-årige Osama Krayem från stadsdelen Rosengård i Malmö är misstänkt för direkt inblandning i terrordåden i Paris och Bryssel. Enligt Sahlin har kommunen inte vidtagit tillräckliga preventiva åtgärder i sitt arbete mot radikalisering och "inte har sett rekryteringen till islamistisk terror som ett problem utan fokuserat på högerextrema kretsar" (SVT 10/4).
Det är Malmös kommun inte ensamma om, dessvärre. Snarare tvärtom. I snart sagt varenda fråga där politikerna tappat kontrollen är förklaringen att man varit "naiv", "inget vetat", "inte kunnat föreställa sig" eller kanske rentav "blundat". Vid det här laget är mönstret smärtsamt tydligt. Det bör väcka frågan om varför denna kollektiva naivitet, okunskap, fantasilöshet och "blundningsreflex" ens kan förekomma?
Jag vet inte vad som är värst; att som ansvarig politiker inte ta reda på fakta och analysera dessa i god tid eller att blunda för det informationsunderlag man faktiskt har? För varningssignaler har det funnits gott om, för den som velat se dem. År 2009 var terrorforskaren Magnus Ranstorp en av författarna till rapporten "Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö". Rapporten kritiserades hårt bland annat för sin metodik, vilket det kan ha funnits fog för. Men frågan är om en sådan rapport alls hade kunnat passera, oavsett metodval, eftersom slutsatserna uppfattades som alltför kontroversiella.
Och detta är pudelns kärna. Merparten av dagens problem är resultatet av många års aktiv, och i högsta grad medvetet vald passivitet, inte okunskap. Det gäller alltifrån radikalisering, sjunkande skolresultat till integrationsproblem. I dagarna presenterades en kartläggning som visar att mellan 80 och 100 personer i Borås sympatiserar med IS. Ett tiotal av dessa har enligt polisen redan lämnat staden för att kriga för terrororganisationen. Cirka 100 personer, alltså en tredjedel av de som ska har rest från Sverige, kommer från Göteborg och de allra flesta från Angered. Radikalisering är en process, hur kommer det sig att samhället inte har förmått att agera tidigare och på så vis stoppat utvecklingen?
På Dagens Industris debattsida frågar Hans Bergström, docent i statsvetenskap och före detta chefredaktör för Dagens Nyheter, om det ska "behövas ett terrordåd av typ Paris och Bryssel för att få de statsbärande partierna i Sverige att överge sitt ytliga rollspel och ta det initiativ som behöver tas? Eller en rysk ockupation av Baltikum?" (12/4). Bergström, som är av uppfattningen att den politiska fegheten hotar Sveriges framtid, framhåller att migrationskrisen har ändrat villkoren i politiken för lång tid framåt och att det i grunden "bara finns en stor fråga: migrationen och dess konsekvenser. Den kan inte väljas bort."
Inom politiken kan man antingen vara proaktiv eller reaktiv. Under 2000-talet har svenska politiker slagit in på en farlig, alltmer reaktiv väg där de radikala positionsförflyttningarna infinner sig först när problemet skenat iväg och det i mångt och mycket redan är för sent. Kan detta systemfel förklara utvecklingen också på andra områden än migration och terror, som exempelvis försvaret, skolan och miljön? Varför vågar politikerna, oavsett ideologisk hemvist, enbart genomföra obekväma, men nödvändiga reformer, när problemet redan är ett faktum?
Svaret är rädsla. I Sverige, liksom i Belgien som är Europas största IS-exportör per capita, har de som varnat för utvecklingen brännmärkts som rasister, alarmister eller förrädare. Ovan nämnde terrorforskaren Magnus Ranstorp har anklagats för att gå Sverigedemokraternas ärende och för att vara islamofob. Också journalister, ledarskribenter och politiker, inte sällan med utrikes bakgrund, såsom Nalin Pekgul (S), Amineh Kakabaveh (V) och Mauricio Rojas (före detta Folkpartiet), har fått sina motiv ifrågasatta när de försökt uppmärksamma kollegor, journalister och den breda allmänheten på problem med hedersförtryck, moralpoliser i förorten och integrationsrelaterade frågeställningar i gemen.
Och nu står vi här, med reella problem av en magnitud som kommer tvinga oss till drastiska åtgärder. Inte sällan är det, paradoxalt nog, de konflikträdda som skapar flest konflikter som de sedan bekvämt överlämnar åt någon annan att hantera. Med facit i hand bör vi därför fråga oss vilka framtida problem vi kan undvika genom att välja en mer proaktiv väg i dag. Till de mer uppenbara frågorna hör ett samlat grepp kring integrationen ur ett såväl ekonomiskt som social perspektiv, skattesystemets utformning liksom framtidens välfärd och hur människor ska kvalificera sig till den. En förutsättning är emellertid att politiker, forskare, journalister och allmänhet vågar öppna ögonen och öronen också för det som är jobbigt att hantera. Att man varit naiv, ovetande trots att fakta låg på bordet, eller helt enkelt valt att blunda, får inte längre vara en ursäkt för passivitet.
