Behandlas kvinnor och män olika i Sverige? Bedöms inrikes och utrikes födda efter olika principer? Det är frågor som diskuterats frekvent mot bakgrund av turbulensen inom Miljöpartiet. I en debattartikel hävdade Veronica Palm, före detta riksdagsledamot för Socialdemokraterna, att: ”Det Åsa Romson utsätts för nu är ett skolboksexempel på hur kvinnor med makt mäts utifrån andra måttstockar än män” (Expressen 27/4).
I ”Gomorron Sverige” möttes vi i torsdags morse för att diskutera frågan. Då hävdade Palm bland annat att: ”det finns strukturer som gör att kvinnor hålls tillbaka, som gör att kvinnor inte får samma möjligheter, utan att kvinnor mäts enligt andra måttstockar.” Jag ansåg dels att det var märkligt att Palm kunde driva tesen om hur Romson behandlats utan att också vilja recensera hennes arbete som språkrör (kan ju finnas ett samband även om det rubbar Palms könsmaktstes), och dels att kvinnor och män de facto ges lika möjligheter att ta makt i dagens Sverige, varför det är väsentligt att se individens agerande i det enskilda fallet.
Men jag framhöll också, som svar på formuleringen ”Eftersom hon [Romson, min anm.] inte valts på sina ambitioner är det ingen som frågar efter dem” i Palms debattartikel, att ointresset för en kvinnas eller invandrads ambitioner beror på att deras roll som representanter för gruppen överordnats. Det är inte en slump att vi talar om kvinnliga politiker eller utlandsfödda entreprenörer å ena sidan, och om politiker och entreprenörer utan prefix (alltså män eller ”svenskar”) å andra sidan.
Palm är inte ensam om att hitta strukturella förklaringsmodeller var hon än letar. I slutet av vårt samtal ifrågasatte hon min ståndpunkt om det egna valets betydelse och undrade om det är ”de enskilda kvinnorna som väljer att inte ha lika lön, som väljer att äta antidepressiva medel, som väljer att jobba deltid?”.
Mitt svar är ja, så är det i betydligt högre utsträckning än vad vi vågar tillstå. Och det förbryllar mig att det anses så uppseendeväckande att hävda att våra val får konsekvenser. Alternativet, att allt är ödesbestämt och därmed icke-påverkbart, må kännas skönt som verklighetsflykt men är i grunden djupt passiviserande. Varför utbilda sig, ta risker, anstränga sig om det ändå är förutbestämt att det inte kommer att gå?
I veckan presenterades en undersökning som granskat 50-talisternas kommande pensioner. I rapporten har utredaren Kristina Kamp bland annat tittat på skillnader i pension mellan kvinnor och män med samma slutlön och då funnit att det kan handla om skillnader uppemot flera tusen kronor i månaden. Enligt Kamp kan pensionen ”variera mycket beroende på vilka liv vi har levt”. Skillnaderna kan enligt henne exempelvis förklaras med att kvinnor arbetar mer deltid, kan ha haft sämre löneutveckling och att de senarelagt karriären som en följd av att de tidigare i livet prioriterat barn och familj (SVT 26/4).
Så ser verkligheten ut. Vi kan tvista i all evighet om det är rättvist att individuella val får konsekvenser för utfallet, om det alls finns något som heter ”individuella val”. Men frågan är vad det ska leda till om vi inte samtidigt är beredda att inrätta ett regelsystem där alla får exakt lika mycket oavsett sina individuella val eller insatser?
Förra helgen talade jag på Lundajuristernas vårbal och slogs av den totala kvinnodominansen. I dag är den överväldigande majoriteten av juriststudenterna kvinnor som tack vare ypperliga betyg är på god väg att konkurrera ut männen. Detta är för övrigt inget unikt för juristutbildningen eller ens för Sverige, trenden är tydlig inom hela universitetsvärlden med undantag för de tekniska utbildningarna. Dessa unga kvinnor behöver ingen kvotering för att nå toppen, det är de kompetenta nog att nå dit på egna meriter. Däremot behöver de, liksom alla andra kvinnor, bli medvetna om att deras livsval får följder.
Om de börjar studera direkt efter gymnasiet eller senare i livet kommer det att få konsekvenser för när de etablerar sig på arbetsmarknaden och därmed för det totala antalet år som de arbetar.
I detta avseende spelar längden på föräldraledigheten också roll. Om de väljer att arbeta deltid eller heltid, privat eller i offentlig sektor, med eller utan tjänstepension är ytterligare faktorer som får betydelse för den framtida pensionen.
Enligt utredaren Kristina Kamp gör kvinnor i större utsträckning ”livsval där de arbetar mindre än männen och gör karriär senare i livet vilket påverkar deras pension.” Betyder det att pensionssystemet därmed är orättvist mot kvinnor? Nej, systemet och reglerna är könsneutrala, skillnaden ligger således i de val som kvinnor och män av olika skäl, till viss del kulturella eller sociala, gör på vägen. Val som visserligen kan leda till lägre pension men till högre livskvalitet som inte kan mätas i pengar. En omständighet som inte ska underskattas; på dödsbädden är det få som ångrar att de inte arbetade mer och betydligt fler som önskar att de prioriterat sina barn, sitt äktenskap, sina vänner eller hobbies.
Kvinnor måste sluta betrakta sig själva, eller varandra, som hjälplösa offer som tagits som gisslan och satts i en glasbur av ”strukturerna”. Det är först när vi omfamnar den enorma makt vi själva besitter, när vi fattar initierade och välavvägda beslut, som vi blir fria. Att skylla på någon annan löser sällan någonting.
