Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Bild - 1

Alice Teodorescu: Integrationsdebattens snåriga paradoxer

När människor slutar lita på varandra eroderas sakta men säkert också tilliten till statens institutioner och representanter.

Det svenskaste som finns är att förneka att det finns något svenskt över huvud taget. Det försvårar för den som inget hellre vill än att bli svensk. För hur ska man kunna bli del av något vars existens konsekvent förnekas? Och varför ge upp sin kulturella identitet för en ny identitet som majoritetskulturen själv tar avstånd ifrån?

Det är förhållandevis enkelt att komma till Sverige. Det verkligt svåra är att komma in i Sverige. I dag befinner sig många människor i det vakuum som uppstår mellan den formella, yttre gränsen och den informella, inre gränsen. En del försöker målmedvetet dechiffrera samhällets dolda koder, andra hyser inga sådana ambitioner alls.

Trots att många av oss som invandrat delar samma förundran - över varför svensken tar av sig skorna när den går på besök, tittar ner i marken när den möter en förbipasserande på den obligatoriska skogspromenaden, hasplar ur sig ett ”oj” istället för ett tydligt ”ursäkta” när den rusar förbi med Kånken-ryggsäcken i högsta hugg - är olikheterna mellan oss i gruppen milsvid. Också när vi råkar komma från samma stad.

Ändå har politiken fastnat i föreställningen om att gruppen invandrare är homogen, bestående av människor som delar samma erfarenheter och mål, som kan göras till representanter för varandra. Invandrare som invandrare, i ständigt behov av hjälp.

I GRÄNSLANDET MELLAN den geografiska gränsen och gränsen till det svenska samhället förekommer en rad värdekonflikter som inte tjänar på att förtigas.

Om inte annat visar veckans debatt kring könssegregering i kommunala badhus på en svår balansgång och ett visst mått av hyckleri, men framför allt på hur ideal om jämlikhet kan kollidera med ideal om frihet. Hur ärliga är vi egentligen med det faktum att olika utfall mellan olika etniska grupper oftast tolkas som ett integrationsproblem som ska stävjas?

Att frågan om integrationen uppmärksammas allt mer är en följd av ökad segregation och sociala problem, inte minst i storstädernas förorter.

I tanken gör vi skillnad på assimilation som är den process genom vilken en minoritet helt överger sin egen kultur så att ursprungliga kulturskillnader försvinner, och integration som inom samhällsvetenskapen brukar beskrivas som den process som leder till att skilda enheter förenas vilket också gäller för resultatet av en sådan process. En fråga att fundera kring är om framgångsrik integration utan grader av assimilering alls existerar?

MEN DET ÄR inte bara skillnaden mellan integration och assimilation som är värd att uppmärksamma. Också inom ramen för integrationsbegreppet finns en rad nyanser. I dag talas det mycket om integration ur ett ekonomiskt perspektiv, om att vara självförsörjande och en del av arbetsmarknaden.

Däremot talas det betydligt mindre om integrationens mjuka, mer komplexa sida. Den som handlar om känslan av gemenskap och samhörighet med det land som ska bära ens minnen i graven. 

I denna del finns mycket att betänka. Inte minst hur vi i ivern att inte kränka, paradoxalt nog, exkluderat desto fler; att sluta vifta med svenska flaggan eller fira svenska traditioner i skolan resulterar inte till att företeelserna försvinner. Det enda som sker är att de hålls vid liv någon annanstans dit vi som kommer utifrån får svårare att få tillträde.

I DAG KÄNNER sig en mängd människor, med olika etniska rötter, som främlingar i Sverige. Bland dessa finns såväl första generationens som femtonde generationens svenskar. Främlingar som inte känner någon samhörighet och därmed ingen solidaritet med varandra. Det är en farlig utveckling. När människor slutar lita på varandra eroderas sakta men säkert också tilliten till statens institutioner och representanter.

Sverige är i behov av en ny svenskhet som är inkluderande till sin natur, som bygger på någonting annat än blodsband och som är stolt över sin historia. En svenskhet som grundar sig i de goda värderingar som var skälet till att många av oss sökte vår tillflykt hit från första början

Mest läst