När en etniskt svensk man mördar, misshandlar eller kontrollerar sin fru är det i strid med vad som är socialt acceptabelt i Sverige år 2015. När denne man gör sig skyldig till oacceptabla handlingar sker det oftast bakom lyckta dörrar. Den misshandlande mannens familj och vänner uppmuntrar ytterst sällan beteendet, varken aktivt eller passivt. När gärningsmannen hamnar i en rättssal förekommer det att han åberopar svartsjuka som en förmildrande omständighet. Domstolen finner oftast att svartsjuka inte utgör en sådan omständighet. I de fall frågor kring offrets liv och leverne kommer upp blir kritikstormen, med rätta, högljudd. Att det förhåller sig så här är inte självklart och därför något att vara stolt över och slå vakt om.
I många andra delar av världen betraktas nämligen ett liknande agerande utifrån andra parametrar. Där är kontroll av kvinnan fortfarande norm och den som misslyckas med att upprätthålla normen avvikande. I sådana kulturer är skambegreppet centralt. Den kvinna som utsätts för övergrepp har sig själv att skylla, hon ses som aktör och han som ett offer som tvingas agera för att rentvå sin heder. Hon är en ägodel, han hennes ägare. Han är för övrigt inte enbart hennes make utan kan likaväl vara hennes far, kusin eller bror.
Ovanstående verkligheter finns parallellt i världen men också i Sverige. Även om den gemensamma nämnaren i dessa fall är ”mannen”, skiljer sig kontexten och det bemötande han får diametralt åt. Att inte vilja se denna skillnad gör en inte till en tolerant och god människa, tvärtom leder de dubbla måttstockarnas logik till ett polariserat samhälle.
Under de senaste veckorna har debatten om den växande radikaliseringen av svenska förorter fortgått. Som så många gånger förr är det modiga personer med invandrarbakgrund som först tar bladet från munnen. Kvinnor som berättar om rädsla för att vistas ute på gator och torg, kvinnor som inte får klä sig hur de vill eller älska vem de behagar. Kvinnor som görs till ägodelar i ett av världens mest jämställda länder.
Vem lyssnar på dessa kvinnor? Allt fler, i varje fall från den liberala sidan. Från vänsterhåll är tongångarna annorlunda, vilket riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (V) som lyft frågan om radikaliseringen fått erfara. Kakabaveh har anklagats för att främja rasism och islamofobi. Kritiken har bland annat kommit från de egna partikamraterna. Att flera av dem framhärdar i att det inte existerar någon åsiktskorridor gör det hela än mer pikant. Priset för hyckleriet betalas av samhällets kanske mest utsatta kvinnor.