Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Adjö Twitter

Intresset för vad de andra säger är obefintligt, om det inte går att lyfta ur sitt sammanhang och förlöjliga, skriver gästkolumnisten Anders Sundell.

”Vilka är alla de här nördarna?!” utbrast en förvånad gäst i hotellobbyn på Hilton San Francisco, omringad av hundratals män och kvinnor iförda kostymer och dräkter av sämre snitt, alla med stora namnskyltar kring halsen. En av dem var jag, som tillsammans med några tusen statsvetarkollegor (varav en hörde citatet ifråga) hade samlats för det amerikanska statsvetarförbundets årliga möte förra helgen.

Bortsett från det tveksamma modet var det en inspirerande tilldragelse. På otaliga seminarier och paneldiskussioner avhandlade deltagare från hela världen allt från medeltida politisk historia till de senaste metoderna för att studera opinionsbildning och påverkan på nätet. Nästan allt jag hörde präglades av nyfikenhet och en uppriktig vilja att förstå hur världen fungerar. Programpunkterna avslutades som regel med att en utsedd person diskuterade den framlagda forskningen; kritiken var oftast hård men konstruktiv, lika lugnt framförd som mottagen.

När jag öppnade Twitter blev kontrasten slående. Ledande politiker, ledarskribenter och allehanda debattörer harvade sig med sedvanlig osämja igenom dagens trätoämnen, just då en flaggstång i Stockholm och en dålig tweet från SR:s Ekot. Intresset för vad de andra säger är obefintligt, om det inte går att lyfta ur sitt sammanhang och förlöjliga. Istället för att försöka lära sig något eller komma framåt spelar man dum, om det kan ge några virtuella gillanden.

Jämförelsen mellan den offentliga debatten och det akademiska seminariet är förvisso orättvis. Forskare behöver inte försöka väcka opinion eller vinna val. Men det är något med själva forumet som gör meningsutbytet på Twitter särskilt meningslöst.

Jag har själv haft ett twitterkonto sedan 2012. Som partipolitiskt osvuren har jag tänkt att jag kunnat bidra utan att direkt avfärdas från endera läger. Samtidigt är det svårt att motstå kicken man får när ens tweets snabbt sprids och uppskattas. För att få större genomslag blir den återhållna kommentaren lätt till en vitsighet, till en sarkasm, till ett påhopp, som alltför snabbt skickas iväg. Varför läsa på när det går så mycket lättare att bara tycka till?

När jag på det amerikanska hotellrummets tv bläddrade mellan Fox News och MSNBC blev det smärtsamt uppenbart att amerikansk debatt havererat totalt. Republikaner och demokrater tycks leva i helt skilda verkligheter. Sverige är inte där än, men på god väg.

Är den oförsonliga och hetsiga tonen på Twitter och andra sociala medier bara ett symptom på något annat underliggande problem? Kanske. Eller så lockar forumens begränsningar fram ett destruktivt beteende hos opinionsbildare, och hos journalister på jakt efter konflikter att skriva om, i en tid när debatten mest av allt behöver mer eftertanke, välvillighet och djup. Men man kan bara börja med sig själv, och jag säger därför adjö till Twitter. I en allt febrigare politisk offentlighet är det kanske dags att lägga ifrån sig mobilen, läsa en bok, andas ut.

Mest läst