Den som kanske mest hängivet följt den tyske rikskanslern Otto von Bismarcks svar på politikens hemlighet, ”Gör ett bra avtal med Ryssland!”, är den belarusiske diktatorn Alexander Lukasjenko.
Presidenten är enligt utsago duktig på mycket, bland annat hockey. Men hans främsta kvalitet är att han förstått exakt hur nära Ryssland han måste vara för att sitta kvar vid makten. Men balansgången, mellan att bara vara en knähund till Putin och att inlemmas i Ryssland, har blivit allt svårare för den belarusiske diktatorn.
Under hösten försökte Ryssland att etablera en flygbas i landet, något som möttes med nervositet och motvilja av den belarusiska regimen. I skrivande stund är planeringen, på grund av belarusiskt motstånd, lagd på is. Lukasjenko irriterade även Kreml betänkligt när han ogillande kommenterade utvecklingen i Ukraina. Förvisso har Lukasjenko nu motvilligt accepterat ockupationen av Krim. Diktatorn inser att det som hände i Ukraina mycket väl kan ske på hans egen bakgård.
Det har han goda skäl att befara. För alla de omständigheter som gjorde att Ukraina föll offer för rysk annektering finns i Belarus, och många därtill. I Belarus talar 72 procent av befolkningen främst ryska medan belarusiska, det officiella förstaspråket talas av 12 procent. Att jämföra med Ukraina där enbart 29,6 procent av befolkningen talar ryska som förstaspråk.
Den nationella identiteten är betydligt svagare i Belarus än i Ukraina vilket passar som hand i handske för rysk militär strategi som utgår ifrån stora ryska minoriteter för sin subversiva krigföring. De ekonomiska banden mellan Belarus och Ryssland är omfattande och helt avgörande för Lukasjenko vars makt baserats på ekonomisk stabilitet och habil tillväxt.
I ryska medier har det börjat förekomma artiklar med budskapet att Belarus egentligen inte är en riktig stat och att vissa av landets regioner i själva verket var gåvor från Ryssland – i likhet med Krim som var en ”gåva” av Chrusjtjov – och som därför kan krävas tillbaka. Samtidigt har nationalistiska ryska grupper i Belarus fått ryskt stöd under täckmanteln att det handlar om stöd till ”kulturcentra”.
Belarus är en lågt hängande frukt för Ryssland. Politiskt är Lukasjenkos regim isolerad från EU och saknar vänner i närområdet. Diktaturen lever bara kvar med ryskt godkännande. Skulle Lukasjenko fortsätta trilskas kring den planerade flygbasen eller få för sig att teckna några omfattande avtal med EU är hans dagar räknade. Europa får förvisso en diktatur mindre att oroa sig över men får en annan ännu närmare.
