Adam Cwejman: Identitetspolitikens kollaps

Partiernas röstfiske bland islamister har skadat den svenska demokratin.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Just nu håller två decennier av identitetspolitik på att implodera. Det är egentligen en slump att det sker i Miljöpartiet. Det hade lika gärna kunnat äga rum i Socialdemokraterna. Det märkliga är att det tog så många år för riksdagspartierna att inse att de inte kan applicera dubbla måttstockar för politiska företrädare baserat på vilket ursprung de har.

Vill man förstå var det började bör man ta en titt på en av Socialdemokraternas fem sidoorganisationer, Socialdemokrater för tro och solidaritet. År 1999 skrev organisationen, som då hette Broderskapsrörelsen, ett dokument tillsammans med Sveriges Muslimska Råd (SMR).

Broderskapsrörelsen skulle hjälpa rådet att få mer inflytande över svensk politik. Avtalet var så pass detaljerat att det specificerade att det skulle finnas muslimer på 15 kommunala fullmäktigelistor, fem landstingslistor och på riksdagslistor i minst fem län.

ANNONS

Utöver andelen muslimer på listorna skulle även Broderskapsrörelsen hjälpa till i det direkta påverkansarbetet rörande lagstiftning av muslimska helgdagar.

Dokumentet skrevs när sharialagsförespråkaren Mahmoud Aldebe (som kandiderat på en Centerpartistisk lista) ledde SMR. Peter Weiderud, tidigare ordförande för Broderskapsrörelsen och en av identitetspolitikens främste beskyddare i Sverige, ansåg då inte att det var något hinder för att inleda ett samarbete.

Avtalet mellan Tro och solidaritet och SMR är kanske det tydligaste exemplet på den identitetspolitiska kohandeln. Budskapet var solklart: Ni får inflytande och politisk makt, vi får tillgång till väljargrupper.

En liknande kohandel har ägt rum i flera partier som lyft företrädare som inte alla gånger haft särskilt mycket gemensamt med partiet de tagit plats i.

Miljöpartiet blev inte Turkiets och Erdogans närmsta bundsförvanter i svensk politik för att partiet hade gjort en medveten omsvängning i relationerna till den turkiska regimen. Relationen baserades på Kaplans härkomst.

Detta om något är identitetspolitik i dess esse – politik som i främsta hand bygger på ursprung och lojalitet. Det vittnar om att identitet bitvis trumfat ideologi som det viktigaste partipolitiska rättesnöret.

När Socialdemokraterna och Miljöpartiet villigt släppte in personer från det som kallats för det ”muslimska civilsamhället” var målsättningen att människor, från vad som ansågs vara en marginaliserad grupp, skulle emanciperas och göras delaktiga i politiken. En, till synes, berömvärd intention som tyvärr från början innehöll ett försåtligt element.

ANNONS

För vad partierna gjorde, genom att i främsta hand kommunicera med religiösa företrädare ur olika minoriteter, var att reducera dessa grupper till religiöst-etniska kollektiv. Till skillnad från majoritetssvenskar som partierna behandlat som individer med olika politiska preferenser.

Denna politisk-religiösa kohandel har gjort att svensk demokrati sent i livet introducerats till politisk klientelism. En sorts politiskt system som bygger tjänster och gentjänster och inte nödvändigtvis en gemensam politisk klangbotten.

Svenska riksdagspartier har inte varit föremål för någon islamistisk infiltration eller entrism på trotskistiskt manér. Det är partierna själva, både till vänster och höger, som med välvillig naivitet lyft företrädare i tron om att de gjort något för den omhuldade mångfalden (och sina röstsiffror). Tro och solidaritet var kanske de som tydligast stod för den här linjen medan Miljöpartiet hårdast fallit för dess grepp.

Denna gång, som så många gånger tidigare, är det strukturidéerna som står i vägen för klarsyntheten. Man har ursäktat och tonat ned att politiska företrädare bjuder in rasistiska talare, hyser ärkekonservativa åsikter eller uttalar sig på sätt som går på tvären med partilinjen. Den individ som ansetts som strukturellt underordnade har givits större utrymme att bryta mot partilinjen.

Helt uppenbart har religiös muslimsk traditionalism behandlats på ett annat sätt än dess kristna dito när partierna applicerat dubbla måttstockar på den ”underordnade”.

ANNONS

Efter två identitetspolitiska decennier verkar det som att i alla fall Miljöpartiet nu yrvaket insett att de kanske borde backa bandet. Det finns därmed en chans att återupprätta trovärdigheten och ge ett nytt och bättre svar på frågan: Hur ska ett politiskt parti förhålla sig till ett Sverige som inrymmer människor med olika ursprung?

Väljer Miljöpartiet och övriga svenska partier att fortsätta göda en identitetspolitisk kohandel? Eller väljer de att visa att det finns en tydlig konsekvent linje mellan partiprogram och politiska företrädare?

ANNONS