Ingen kan ha undgått att det bråkas om Göteborgs stadsutveckling. I många fall handlar det om åsikter som går på tvärs med varandra. Men ibland är motparterna mer lika än vad de själva tror.
Den ena sidan utgår ifrån att vi bor i en stor småstad. Skalorna ska vara blygsamma och hushöjderna likaså. En annan rörelse vill förtäta, bygga högre och skapa fler gatunära miljöer.
Bägge grupper har en bild av vad staden är, och bör vara. I många fall vill de samma sak men använder helt olika språk för att föra fram sina åsikter. Kanske handlar det om en generationskonflikt?
En äldre generation vill bevara småskaligheten och minimera ingreppen i stadsbilden. Medan de yngre vill får mer av de miljöer som påminner om det äldre Göteborg. Långgatorna, Linnégatan, Magasinsgatan. Det är alla populära stråk som är resultatet av en äldre stadsplan och ett gammaldags byggnadssätt. Såväl unga som gamla göteborgare bör förenas i sin strävan att bygga mer i centrala Göteborg. Att bygga samman stadsdelarna är att återgå till den tiden då man bodde närmare varandra och då andra färdmedel än bilen dominerade.
Det är en återgång till det Göteborg som Bengt Harald mästerligt beskrev i sin bok ”Strövtåg i Göteborgs gamla kvarter” från 1943. En stad som ”man inte utforskar på några timmar”, ty ”husens mångfald är som man vet stor i dessa tätt bebyggda stadsdelar”.
Det gamla är på väg att bli det moderna. I takt med att Göteborg blir en miljövänligare stad och således mer tidsenlig, återgår vi till stadens rötter. I den här utvecklingen borde de största nostalgikerna förenas med moderniseringsivrare.
Men i Göteborgsdebatten framstår det ofta som att de står för diametralt motsatta åsikter. Sansa er lite. De som vill förtäta staden vill inte förstöra gatulivet, tvärtom. Och de som vill bevara det gamla är inte orubbliga i sin övertygelse, bara vaksamma inför förändring. Omedvetet vänder sig bägge kombattanterna bakåt för att se framåt.
