I Norra Stilla Havet där kallt vatten från Berings sund och Arktis möter de varma strömmarna från Sydostasien, flyter jordens största soptipp runt. Till ytan är den lika stor som Texas.
Tittar man på bilder av de guppande plastöarna påminner de närmast om Sargassohavets flytande sjögräs. Med skillnaden att den utrotningshotade ålen förökar sig i Sargassohavet medan djuren i Stilla havets soptipp bara sväljer miljögifter. Och fastnar i plastpåsar där de långsamt kvävs.
Ingen bör äta plast, men det är precis vad vi människor gör. Plasterna förtärs av fiskar och fastnar i växter. Sådant som andra djur äter och som inte sällan senare äts av människor. Ett kretslopp som inte saknar ett mått av ironi. Arten som släpper ut plasten får till slut äta den. Och betala för det!
Soptippar på land är synliga, obehagliga och illaluktande. Sopor i haven syns sällan och är därför utanför vår föreställningsvärld. Människan är funtad så. Det mesta av plasten är inte synlig utan försvinner ned till havsbotten. Eftersom fragmenten är så små är det snudd på omöjligt att filtrera bort dem.
Kanske är det därför som det har tagit så lång tid innan soporna i Stilla Havet, och i alla hav, uppmärksammats ordentligt.
Enligt en rapport från World Economic Forum hävdas det att haven kommer att bestå av mer plast än fisk 2050, om utsläppen sker i oförminskad takt. Plasten i våra hav är ett enormt miljöproblem som inte står bortom vår makt att bekämpa.
Så vad göra? Användningen av plast kommer knappast upphöra. Få material har så många användningsområden till en så låg kostnad. Tyvärr är återvinning av plast sällsynt och de länder som är bäst på det är sådana vars utsläpp redan är låga. Merparten av utsläppen sker i länder som Indien, Malaysia och Kina.
Att gradvis fasa ut plastprodukter som inte naturligt kan brytas ned i naturen kommer att ta lång tid. Men det går. Det finns gott om biologiskt nedbrytbara plastprodukter gjorda av bland annat stärkelse. Att reglera produktionen av de icke-nedbrytbara platserna är ett steg.
Det finns redan i dag flera projekt som går ut på att skapa pantsystem för plast. Inom ramen för ”Plastic Bank” betalar människor i Indien per kilo plast de samlat in. På så sätt får riktigt fattiga människor en inkomst samtidigt som man undviker att plasten bara kastas ut i haven.
Det går inte att förbjuda plast rakt av. Men det går att minska användningen ordentligt. På så vis slipper vi fisk fylld med alltifrån McDonaldsleksaker till plastpåsar från Walmart.
