Varför är det så många som kallar sig för antirasister? Innebär det att alla som inte aktivt gör det är rasister? Eller är de bara liktgiltiga inför rasismen? I det offentliga samtalet är det många som försöker överträffa varandra ifråga om vem som är mest emot rasism.
Frågan är varför? Är den som inte betecknar sig själv som antirasist i själva verket motsatsen, således en rasist? Eller är en person som inte aktivt titulerar sig som ”antirasist” en passiv åskådare eller i värsta fall medlöpare? I förlängningen kan man undra om den som mest envetet upprepar att denne minsann är antirasist, automatiskt blir en bättre och mer aktningsvärd person?
Varför inte utöka antalet beteckningar? Det finns betydligt mer att vara emot än rasism. Undertecknad är antirasist, antikommunist, antidiktaturer, antimisogyn, antifattigdom och antimiljöförstörelse. Det finns en massa fenomen och företeelser som är förkastliga och som ingår i katalogen över det som jag är emot. Alla dessa fenomen anser jag viktiga att opponera sig emot. Men jag ser inget skäl att konstant påminna min omgivning om detta.
Men vänta, invänder säkert någon, varför ska man klaga över att människor tar ställning och gör gott? Det finns goda skäl att göra det, beteckningshysterin är både skadlig och oerhört narcissistisk.
Inom vänstern finns en lång tradition av att behäfta sitt politiska arbete med beteckningar, liksom en särskild värdeskala för bedömning av graden av aktivism. Varje epok har haft sina ”anti”-modeord. Antifascismen och antiimperialismen var några av de första. Senare anslöt antisionismen.
Fördelen med användandet av dessa beteckningar var att de skapade tydliga dikotomier: De som var emot, de som var för. De aktiva, passiva och så den ännu omedvetna och oupplysta massan.
Vänstern har använt aktivismen som en värdeskala över vem som ”tar ställning”, ”gör något”, ”brinner” för en fråga och så vidare. Det har exempelvis vid flera tillfällen klagats inom vänstern över att borgerliga inte demonstrerar. De är inte aktiva i kampen mot det ena eller det andra. Vilket tas som intäkt, i bästa fall, för att borgaren inte bryr sig - i värsta fall att denne ger ett passivt stöd till allsköns hemskheter.
Vänsteraktivismen skapar en speciell sorts identitet. En person som behäftar sig med olika beteckningar, tar ställning och deltar i aktivistiska demonstrationer och upprop, upplever sig själv som del av en viktig rörelse. De som ”gör något” och ”gör skillnad”. De särskiljer sig från de apolitiska och likgiltiga. Borgaren är inte ond men är inte heller aktiv i ”kampen för” eller ”striden mot”. Vilket anses klandervärt eftersom det anses tyda på en passiv livsföring.
Åter till antirasismen. Det räcker inte med att bara kalla sig antirasist. Det måste också vara antirasism av ”rätt” sort. ”Ytterst få människor är perfekta antirasister”, skriver författaren Markus Priftis i sin bok om antirasism i praktiken. I strävan efter ”perfekt” antirasism ingår betydligt mer än att konsekvent vara emot rasism. Det handlar om att ha rätt sorts analys av rasismen. Om du invänder emot hur strukturell rasism förklaras är du inte tillräckligt ”påläst” eller ”medveten”. Du bär på en ofullständig antirasism helt enkelt.
Begrepp som antirasism och feminism har i vår tid kapats av en smal och ideologiskt insnöad grupp människor. Dessa skapar hierarkier och kategoriserar sina medmänniskor som mer eller mindre medvetna, mer eller mindre aktivistiska, bättre respektive sämre antirasister. Det leder till att frågor om antirasism och jämställdhet reduceras till en angelägenhet för en liten upplyst förtrupp av självutnämnda hjältar.
Men en människa behöver inte behäfta sig med symboler, likt en julgran som ska dekoreras. Du behöver inte kalla dig för antirasist för att vara emot rasism. Att inte hysa rasistiska åsikter är och bör förbli normen i ett demokratiskt och öppet samhälle som det svenska. Den grupp som tror sig slå rekord i godhet är inte nödvändigtvis de som gör mest gott.
