Frankrike är det land varifrån flest medborgare åkt till Mellanöstern för att strida för Islamiska staten. Sett till befolkningens storlek har bara Belgien haft fler IS-frivilliga än Sverige. Och i Sverige är Göteborg med god marginal den plats varifrån flest IS-frivilliga avrest.
Låt dessa uppgifter sjunka in. Vi i Göteborg är i farozonen och samtidigt är den svenska flatheten inför de IS-frivilliga troligen den värsta i Europa. Vi riskerar att vara snudd på försvarslösa om något händer.
Problemet har delvis sina rötter i en mycket säregen svensk ängslighet. En ängslighet som vissa aktörer gjort allt de kunnat för att underblåsa. Ta exempelvis Muslimska Människorättskommittén som förra året hävdade att IS-stridande utomlands inte utgjorde något som helst hot mot Sverige. I samma artikel anklagade de lagstiftning mot rekrytering till terroristorganisationer för att vara ”raslagar” (AB 26/8-2014).
I Mehmet Kaplan har vi en minister som så sent som 2007 tillsammans med sin partikamrat, miljöpartisten Yvonne Ruwaida beskrev övningar inför eventuella terrorattentat som ”islamofobi”. Säpos arbete mot islamistisk extremism beskrev de som ”trakasserier” mot muslimer (DN 27/4-2007).
Den här sortens föreställningar får inte tillåtas påverka det svenska samhällets nödvändiga arbete mot islamistisk terrorism. Det som har hänt i Belgien, Spanien, Storbritannien, Danmark och i Frankrike kan även hända oss.
Inte minst på den plats där det rekryteras flest till IS har handlingsförlamningen varit stor. Göteborgs kommuns satsningar för att förhindra våldsbejakande extremism är skrattretande: Två miljoner kronor. Det är en tiondel av vad kommunen lägger på sommarlovskort.
Den våldsamma islamismen har i Sverige behandlats som föremål för någon sorts terapeutisk exercis, så även i Göteborg. Rehabilitering och sparsamt utspridda projektpengar gör ingen skillnad. Någon samordnare där, någon rapport där. Ska ett terrorattentat behöva ske i centrala Göteborg innan något händer?
Efter Londonbombningarna blev det uppenbart att radikalisering inte är en fråga om bristfällig integration. Terroristerna var väletablerade och utbildade engelsmän. Beslutet att ansluta sig till terroristorganisationer var medvetna och övervägda val, inte utfall av några strukturer eller frustration. Vad som behövs är kartläggning och intensiva insatser från rättsväsendet, polisen och Säpo. Det behövs även lagstiftning som försvårar rekryteringen, understöd och rörligheten för terroristerna.
Den islamistiska terrorismen slår brett och brutalt. Den begränsar sig inte till judar, tidningsredaktioner eller serietecknare. Den har hela det demokratiska samhället i siktet. ”Den här attacken är bara början på en storm” meddelade IS i uttalandet där de med stolthet tog på sig ansvaret för dåden. Det gäller att förstå allvaret i det löftet.
